Vadå livsfarlig?

Åh, vad folk är pantade, varför skaffar dom hund då de tror att hundar är farlig och försöker ta över i hemmet? Kan du inte skriva om det, sa en av mina elever på hundgymnasiet.

Vad hon menade var, att nästan vart man än vänder sig så skrivs/pratas det om vikten av att få hunden att förstå ledarskap. Förstå att det är vi/husse matte som är hundens ledare. Hunden måste förstå att den inte kan komma in i vårt hem och försöka ta över.

Inte så sällan fälls detta uttalande om unga hundar. Hundar som är under utveckling, som ”vi är/var” i våra tonår. Utveckling är en nödvändighet för att bli vuxen individ, det tror jag de flesta förstår. Men där tar människors förstånd slut, känns det som.

Den lilla valpen är oftast uppskattad och problemfri, medan tiden med unghunden upplevs som att den försöker ta över i familjen.

Det talas för mycket och definitivt för ofta om ledarskap i samband med att folk känner sig oroliga över sin (unga) hunds beteende.

Huvudproblemet med känslan av att får höra från någon; - Du bör nog förstärka ditt ledarskap över hunden. - Du saknar ledarskap, över din hund. - Din hund försöker ta över, visa ditt ledarskap. - Du behöver vara tydligare i ditt ledarskap.

Är att folk talar med folk och de/vi har bara erfarenhet av att vara människor. Det ”gamla” bonde samhället, där de flesta insåg och naturligt begrep relationen över artgränserna, är sedan länge borta ur folks medvetande.

Idag är en ko lika med en liter mjölk i affären. Gris lika med fläskfilé till middan på fredagskvällen, kyckling guldgull och mjuk men även gott till currysås och ananas och så vidare.

Så när folk hör kommentaren, bättre ledarskap, så tänker man. Ledarskap så som min chef är, som min lärare är, som min far är, som överstelöjtnanten är, som statsministern är och eller liknande ”ledargestalter” i vår referenslista.

Problemet och skillnaden mellan folks relation till ledarskap kontra hundens är just den att, folks ledare; Utses av helt andra än de som skall ledas, av ledaren. Att ledarskap är/förväntas vara en auktoritär person. Ledaren själv verkar oftast som en potentat och tycks tro att ledarskapet är till för denne själv.

Inte så konstigt att folk som får höra att de skall förstärka sitt ledarskap över hunden. Börjar gapa och skrika vid tilltal. Vrida om öron, kopplar upp, rycker i kopplet, vänder omkull/kastar hunden på rygg. Och eller lappar till/fysiskt angriper hunden, då de anser att hunden försöker hävda sig, som ledare.

Allt detta med fler liknande hemskheter och felaktigheter i en relation, gör bara en sak med hunden, nämligen klargör att denna flock är som ett minfält.

Och vilken hund som helst som lever i en liknande flock (och det är tyvärr en stor del av våra hundar) skulle om de kunde, byta flock direkt.

Hundar utser ledaren underifrån. En ledare för hundar, är den som ser till att flocken/individerna är trygga, att de får mat/blir mätta, att ingen i flocken kommer till skada varken inom flocken och eller från angripare från utsidan av flocken. Och att vägen man vandrar är trygg för hela flocken. Att endast de som är mogna nog/är goda flockmedlemmar har rätten att utöka flocken, genom parning.

Och allt detta sker för att säkerställa flockens fortsatta framgång, så att flocken överlever. Flocken är alla dess individer, ingen har ett större värde än någon annan i den. Vilket innebär att god sämja i flocken säkerställer överlevnad för densamma.

Tillräckligt många ”potentater” i hundvärlden och i lärarvärlden vet dessa fakta, ändå låter man folket leva i sin okunskap och ”prygla hundar”.

Och jag undrar varför?

 

 

7 sep 2008

Webdesign  |  Format1 modernized by SussCreations
© Fidos Hundinformation 2017