Artig

Snö idag med sol och en minusgrad. Lexi hon njuter, har rullat sig massor av gånger, fast inte som min schäfer Zacha gjorde. Han visad sin glädje över snö, genom att likt en mullvad grävde sig ner i den. På så sätt att han tryckte ner nosen långt ner under snön och ålade sig in under den. Och med mycket snö, blev effekten ett snötäcke, där man såg konturen av en hund med snö över hela sig. Som så många hundar gör.

Nä, Lexi väljer ut de tillplattade hårda delarna och kastar sig på dem och rullar runt eller snarare kliar ryggen över dessa hårda frusna snöis plättar. Och så är farten högre på promenaden och jag tycker mig se att hon liksom vill ha mer fart på mig, hennes matte.

Jag är en snabbgående person men blir liksom likt alla vuxna lite försiktig när det är halt. Vilket det blir i stan och på den snö som massor har trampat. Jag känner skuld över att var förklok och inte så spontan och glad som min hund. Ändå ger jag henne min glädje över hennes glädje, genom att larva mig lite extra.

En dag som idag kan jag drista mig till att leka med henne med pinnar. På så sätt att hon skuttar mot en kvist som tittar upp ur snön och jag liksom busar med, ja vi tar den - åh det var en ”ruska”.

En ruska är en bit mindre gren med flera småkvistar och ibland med löv kvar på. Dessa älskade min dobermann Zappa, hon for fram med dem i skogen som om hon sopade hela marken. Och ett ljud av sopning uppstod. Eller så är det bara min mänskliga fantasi, som kan få det prassel, rasselljudet till att frambringa minnet av hur det låter då man sopar golv, med en piassava kvast.

En och annan snöboll kramar jag och kastar också till min Lexi, lika lycklig och förvånad varje gång hon sätter av efter den. Och väl framme – var tog den vägen utseende?

Godiskaskad är också extra kul, då varje liten torrfoder bit lämnar ett märke, där den for igenom snön, som ser ut som små mus fötter. Och entusiasmen över detta ser ut som den är än mer på topp, än i vanliga fall.

Min Lexi får ungefär en tredje del av sin matranson, hon äter torrfoder, som godis varje dag. Och denna mängd kan användas som ren belönings godis vid träning/hörsamhet och eller som leta godis i naturen eller som idag, en godiskaskad. Kul tycker Lexi och alla hundar jag mött i mitt liv, vars matte husse jag inspirerat till detta. Ett sätt att skapa förväntan på en helt vanlig promenad.

Och så var det de här med artig, jag vet ingen människa som har närheten av den artighet hundar har, i sina möten. En dam vi mötte på vår snöpromenad ville klappa Lexi. Samtidigt som hon böjer sig ner vänder Lexi rumpan till. Och damen förvånas och säger det var väl oartigt.

För en gångs skull höll jag tyst och bara log, för jag vet inte hur många gånger jag försökt förmedla artigheten hundar visar för folk och uppenbarligen utan framgång. Att vända ryggen/rumpan till är höjden av artighet eller rättar sagt trygghet, varför kan inte folk se det?

Människor vill gärna klappa hundar. Och då helst på huvudet, det verkar som de tror att det är en skön plats att bli klappad på. Eller så är det för att det liksom ger ett intryck av säkerhet. Säkerhet genom kontroll över hund munnen och en bit ifrån dess käftar på en och samma klapp.

Att klappa en hund på huvudet är inget artighet, de flesta hundar har dock lärt sig att folk är oartiga/annorlunda. Så varför kan inte folk då lära sig att förstå hur hundar är och bemöta dem, på deras villkor?

Man vänder inte ryggen/rumpan åt någon man är osäker på. Och osäker eller säker är en stor fråga i varje individs liv. Så nästa gång du möts av en hundrumpa när du skall klappa hunden, var nöjd med att du klappar en trygg individ. Som kanske även läser in att du är trygg nog, att vända ryggen åt.

För vem har inte blivit killad på ryggen som liten? Den skönaste och tryggaste smekning man kan få som barn och eller hund, faktiskt

 

23 nov 2008

Webdesign  |  Format1 modernized by SussCreations
© Fidos Hundinformation 2017