Nyårsdagen;

Torsdagen den 1 januari 2004 ;

Lexi sov gott genom hela natten, trots upprepade fyrverkerier fram till tretiden. Hon vaknade vid halv sex och fick komma ut på en kissväng och sedan sov vi ett par timmar till i sängen. Vid lunchtid blev det en lång promenad, hemifrån, via Gröningen, Strandvägen och upp i Pålsjö skog. Det var massor av människor ute, speciellt på Gröningen och Strandvägen, där det var massor av rester av fyrverkeri och smällare, som Lexi givetvis skulle ta i munnen. För att slippa säga nej var femte meter så blev det ibland nej, ibland sicksackade jag oss förbi och ibland fick hon tag i något och då bytte vi mot en godis.

Det var solsken och två minusgrader med frusen mark, så doftade gott från marken gjorde det hela vägen och Lexi var väldigt intresserad av markdofterna. Extra intresserad var hon i skogen, längs med en av ridstigarna där det är lite högre gräs på sommarn, där solen belyste delar av marken och vi hörde ljud från mus, gällt pipande, så gjorde även Lexi så klart. Hon hoppade som en katt, som fångar en mus, mot marken och försökte gräva sig mot ljudet, hon grävde så gott det gick i den frusna marken.

Årstidernas skiftningar är ju spännande, speciellt för en hund under uppväxt som skall lära sig allt som är nytt, så som att marken är frusen, frusna vattenpölar är hala, alla sommarns insekter och olika dofter mot höstens lite svalare och i regel mycket regnande till vårens allt nya som sakta vaknar till. Det är mycket olika dofter, ljus och ljud beroende på årstid och var man är i stan eller på landet. Det behövs verkligen ett år för varje ”ny” individ för att börja lära sig skillnader på både det ena och det andra. Tänk bara på oss människor som vi till exempel byltar på oss kläder på vintern mot nästan inga kläder alls på sommarn. Ibland så tänker jag vad kul det skulle vara att få se sig i hundens perspektiv, det skulle säkert leda oss till både skratt och eftertanke.

Vi gick i en rask takt och med det klara vädret som var så valde jag givetvis att inte ta täcket på henne, vilket man såg en och annan hund på promenad ha. Hundar behöver, som jag tidigare skrivit, inte täcke så ofta om man går i en bra takt så att de håller värmen på det viset, så när vi träffade Baloo, och en Collie kille och den storväxta Dansk/Svenska gårdshunds killen, så blev det korta men trevliga hälsningar. Vi träffade även en Boxer tik, hon blev morrig av Lexis hälsningsskuttande, typiskt för tikar att hålla ordning på allt och alla, liksom. Lexi rynkade pannan lite extra men ”skuttade” vidare relativt obekymrad.

När vi kom hem, blev det lunch som Lexi fick en bit av, skinkpaj och så fick hon sin mat i Fun Bone. Hon blev hänvisad till kontoret och kommer att få vara ensam en stund plus att hon kommer att få vara där trots att jag är hemma. Det har varit två veckor av mycket närhet för Lexi som kommer att återgå till livets ordning och reda för att vardagen har börjat igen, och för att få en trygg och stabil hund som kan vara själv och vara lyhörd för mig när jag talar till henne. Snart är julhelgen över och jag och Lexi blir själva igen, då tar jag nya tag och fortsätter min träning av min unga hund mot våren och sommaren, som vi hoppas skall bli extra soliga och bra, då vill jag kunna ha en lyhörd hund, som oftast slipper vara kopplad.

På vägen hem från skogen, så på Strandvägen bland allt folket så skall lilla fröken bita i kopplet, skutta framför fötterna, ta allt på marken och så där allmänt vara stökig och inte lyssna. Det hela slutade med att hon pep till när hon märkte att det gjorde ont att bita i mattes fingrar. När hon går igång på detta vis, skall hon även bita i kopplet eller i mina händer och då håller jag kvar hennes grepp om min hand och det är inte så roligt, att sitta fast med munnen, sedan skulle hon hoppa och sno runt, runt och bitas.

Jag stod med henne i kort koppel och bara väntade på att hon skulle ta kontakt med mig, detta kan vara tålamodsprövande och pinsamt, när massor av människor passerar och tittar på en, vissa som jag känner, andra som jag inte känner. Det tog nog nästan fem minuter i denna position, där Lexi varken kom fram eller tillbaks, innan hon lugnade sig och tog kontakt med mig genom att titta, då fick hon ett Bra och så Varsågod. Resten av promenaden hem höll jag henne på vänster sida och kort, det är jobbigt men absolut nödvändigt att ha sin målbild klar över ”normalt” vuxenuppförande och orka rida ut stormen utan att ”gå i taket” eller ta till felaktiga metoder som ryck, slag, gap och skrik.