Fredagen den 9 Januari ;

Vi åkte till skogen och gick vår promenad, det var bökigt idag med frusen mark med is nästan överallt. Vi träffade de två Dvärgpinscher killarna vi mött förut, idag stod vi och snackade ett tag, så att hundarna fick roa sig med varandra. Lexi ser nästan groteskt stor ut vid sidan av dessa två gracila hanhundar, dom är jättetrevliga med en trevlig matte, det brukar ju hänga intimt samman, ”sådan herre sådan hund”.

Den gula Labrador Retriever tiken vi brukar möta eller se på vår skogspromenad kom medans vi stod och pratade och hon var nästan bara intresserad av oss två mattar, som båda hade godis i våra fickor. När hennes husse kom fram till oss så ursäktade han sig över hundens tiggeri och berättade att han klippt klorna, lite väl hårt idag. Det blödde från sporren på höger framben, hon gömmer sig alltid under sängen när jag skall klippa klorna sa han, tacka sjutton för det om det slutar med blodvite.

Det tar väldigt lång tid att få stopp på blod från för hårt klippta klor, så fort hunden stöter till det allra minsta mot något, så börjar det blöda igen. Om ni klipper er hunds klor, ha då alltid hemma ett medel som heter Stop Bleeding, det kan köpas i fackhandeln och på apotek och är ett aluminiumklorid-preparat som effektivt stoppar fortsatt blödning. Det är i och för sig inte det värsta med för hårt/fel klippta klor utan det är smärtan som man orsakar sin hund med efterföljande rädsla för denna situation, vilket alltför ofta slutar med att man som husse matte slutar att hålla efter hundens klor. Fila klorna om ni är det minsta osäker, så inträffar varken blödning eller smärta.

Idag hade jag lösträning med Lexi på ett stort öppet fält, där var det inte hal frusen mark. Jag sprang, lekte och busade med henne, samtidigt som jag mitt i allt visslade Hit och eller Stopp. Vid Stopp visslingen så la jag ifrån mig en godis innan jag gick fram till henne, på Stopp skall hon nämligen frysa sin position och jag måste varje gång gå till henne, för att få in detta kontaktord rätt. Jag sände Lexi på att söka sin godis, både Lexi och jag hade roligt idag och det fungerade perfekt.

Lexi fick lite av min lunch serverad på kontoret när vi kom hem, potatismos och falukorv, mums och en mjölkpaket med godis i. Detta skräp som blir efter Lexis öppnande av paket skall vi städa upp senare efter att hon varit själv en stund.

Maggan och Håkan, mina grannar, har köpt en Coton de Tulear som är strax över året och bara levt sitt liv hos uppfödaren och bland dennes hundar. De kom inom en kortis för att få tips på lite bra hundprylar, Lexi var redan på kontoret och det går inte att släppa lös henne på Molly, som Cotonen heter, på ännu ett bra tag, för Molly är ju helt osocialiserad för allt utanför de väggar hon levt sitt första år. Hon morrade intensivt mot Lexis glada försök till hälsning från andra sidan grinden.

Denna typ av uppfödning är något som inte skulle få förekomma men tyvärr ofta gör det, det vill säga att folk skaffar sig mer än de kan ta hand om.

Den stackars Molly är skräckslagen för det mesta som för oss andra ter sig helt normalt, från soppåsar till lastbilsljud, och olika typer av hundar har hon ju aldrig sett. Män hade hon bara träffat två, de var inbrottstjuvar som tog sig in i det hus hon bodde i, då matten var på jobbet, så Håkan var hon livrädd för de första dygnen.

Detta är ett ämne som jag skulle kunna skriva en hel bok om, varför man inte skall köpa hundar som levt sitt liv så fattigt på intryck/socialisering. Tänk bara om Molly vore en stor hund, vem skulle då vilja ha henne, när hon av rädsla morrar idag så blir ingen rädd, men om hon vore en Rottweiler exempelvis, då skulle de flesta bli rädda. För att inte tala om vad man som människa gör och signalerar till en hund när man är rädd, ja det gör inte saken bättre kan jag säga utan att gå in i detalj på detta enorma problem.

Det är väldigt många hundar i Sverige som mår dåligt, trots att vi har väldigt stränga djurskyddslagar, så finns det inga krav på kunskap varken på uppfödare och eller köpare av hundar, inte ens i vårt så välupplysta land har man tänkt färdigt i djurskyddsfrågan. Detta slutar aldrig att förvåna mig och det är en av de saker jag arbetar så hårt med för att få ändrat på.

Koncensus till er, köp inte en halvvuxen/vuxen hund som inte varit utanför kenneln eller som är omplaceringshund, där ni inte känner att ni får all information om hundens liv, om ni inte är väldigt kunnig själv på hund, detta är nämligen oftast lite av ett ”psykologfall”, vilket innebär att ni måste kunna hundars beteende och ha raskännedom för att ni skall kunna ställa till rätta det som inte blivit rätt från början.

Lexi kunde inte förstå varför hon inte fick hälsa på Molly och var lite otålig ett tag inne på sitt kontor, hon såg oss alla men fick ju inte ens nos mot nos-hälsning, en helt normal unghunds reaktion att vilja och att våga undersöka nya individer och ting.

På kvällen fick vi besök av Birgitta, henne som jag kallar ”mormor” för att hon hjälpte mig ibland med Zappa min Dobermann. Birgitta och Lexi har inte träffats så mycket och Birgitta är egentligen en hundrädd person, som lärde sig att gilla hundar genom Zappa men när en glad unghund kommer skuttande, så kommer den gamla obehagskänslan fram, det syns på hela Birgittas kroppsspråk men det läste inte Lexi in, kul med besökare tycker hon. Jag är väl medveten om detta hos Birgitta, så jag bromsade och stoppade Lexis mest tosiga försök till att visa sin kärlek. Lexi var lite snopen över att bli så övervakad som hon blev av mig hela kvällen, men fann sig i situationen.