Söndagen den 18 Januari ;

Kanonväder, plus minus 0 grader och solsken. Vi skall åka med Mia till Kullaberg idag men först så satt jag halva förmiddagen och försökte få rätt på denna dagbok och dess bilder. Puh, hoppas allt hamnat där det skall och om inte så har ni kanske vid detta laget upptäckt att någon bild saknas eller så, vilket jag inte hoppas.

Vi gick vår vanliga promenad på Kullaberg, vilket var jättehärligt, Lexi var lös hela vägen och skötte sig perfekt. Hon Stannade på uppmaning av visselpipan när vi mötte människor och vid några möten med barn och eller hundfamiljer lät hon sig bli kopplad utan minsta tvekan.

Vi mötte dock inte så mycket folk fast parkeringen var full av bilar, de flesta människor går en speciell rutt, här på berget, som jag inte går. Det var på sina ställen glashalt och Lexi fick verkligen lära sig vad halt är, då hon kom i för hög fart på vissa isiga partier, dock skedde ingen olycka. Det är lätt hänt som hund att skada något ledband men när man är så ung och följsam i kroppen som Lexi, så brukar det gå bra. Mia och jag såg ut som äldre damer, när de rör sig på snöiga trottoarer, där vi försiktigt passerade vissa partier som man inte kunde få hjälp av vegetationen vid sidan av stigen, men mestadels var det bra och isfritt underlag.

Precis när vi kom till Kullaberg och parkerade bilen så träffade vi en gammal bekant till mig, Rune, och hans fina Samojed hane Chivas, det blev ett kort men glatt möte, annars träffade vi bara en skällande långhårs tax i sällskap med två Whippet, de fick inte hälsa på Lexi, för de passerades förbi av sina mattar via kopplet.

När vi kom hem några timmar senare, så fick Lexi lite av min soppa, idag också med knäckebrödsmacka till och sedan lades den stora handduken ut på kontoret och det betyder ju att det var dags för årets första märgben. Det gav Lexi sig i kast med direkt och gnagde och gnagde, på det hela taget har vi haft en trevlig dag, tror jag även Pinschern tyckte.

Jag tog märgbenet från Lexi efter en kvart kanske, för att skona magen så att hon inte får diarré och ger nattspring ut för oss. Hon får gnaga färdigt på det imorgon. Lexi fortsatte med att äta, hon tömde sitt Fun Bone på torrfodret, och sedan för att få in henne på kontoret så gömde jag en i tre bitar bruten Schmackos i handduken som hon haft märgbenet på och som låg på kontoret. Jag lämnar henne idag genom att jag går upp till Håkan, Maggan och Molly en stund, Maggan ville fråga om något.

På kvällen blev det lite som Lexi ville med lek och bus, hon är rätt vass den goda Lexi, när hon inte riktigt vill ge sig/sluta lek busa och även om att jag tagit upp henne i knät, för att sansa ner lek buset, så kan hon vara envist vass att vilja fortsätta. Om hon skulle bli hårdhänt behandlad, säg att man som matte husse kände sig lite ”hotad” av hunden och dess lekbitande och lekmorrande, som många unga hundar gör, och därför tog i för att dämpa henne, då skulle hon kunna vara rätt vass, som bara en Pinscher är. Men jag blir inte rädd för henne och ger mig inte. Skall leken med mig sluta så skall den, och jag fortsätter som ikväll att låta henne ligga i min famn, lugnt och mjukt håller jag henne och smeker henne på bröstet och magen, det slutar alltid trevligt, då, det är min uppgift som matte att se till.

Vissa hundraser är mer i behov av/mer benägna att få ”prova sina vingar” under ungårsåldern än andra raser. Idag är det till exempel populärt att ha Rottweiler, Softies och Cairnterrier vilka alla tre är hundar som har ett envist och beslutsamt arbetssätt och vägen till färdig individ går ju via tonåren. I tonåren brukar ju alla individer vara mera till ibland överdrivet i behov av att markera sin egen vilja. Så bli inte rädda på så vis att ni ”tar i” skriker eller hemfaller åt att vara fysisk mot er bångstyriga unghund, det visar bara att ni inte behärskar situationen, för er hund. Om inget annat fungerar, gå in i ett annat rum, lämna hunden direkt utan kommentar och vänta på att er hund söker ny kontakt. Var då alltid vänlig och glad som vanligt, det är bara vi människor som är långsinta, det finns det inte plats för i hundars liv.