Måndagen den 19 Januari ;

Lexi fick fortsätta på sitt märgben direkt på morgonen. Nu har Lexi legat och gnagt på sitt märgben i över en timma och jag har två gånger tagit upp märgbenet för att titta hur hon gnager, låtsar jag, och säger att det är fint och lämnar tillbaks det. Allt för att vänja Lexi vid att det är helt okey att matte tittar på hennes ”guldstämplade” föremål att hon får dem tillbaks igen.

Vi gick en kortare lunchpromenad än vanligt, jag har mycket jobb idag. Vi gick om Gröningen, Landborgspromenaden och Vikingsbergsparken och sedan hem via Kungsparken. Dagens arbete blev att Lexi fick vid tre olika tillfällen Stanna kvar medans jag gick cirka tio meter bort och gömde lite godisar. Detta skötte hon med bravur, hon stod helt blickstilla och väntade på att jag kom tillbaks till henne och skickade henne med ordet Leta.

Vid det sista tillfället, nere i Kungsparken, så innan vi var riktigt färdiga kom Svennis, världens största Rhodesian Ridgeback hanne. Honom har vi träffat förut, han är lugn och trevlig men gigantiskt stor, så Lexi hälsar visserligen på honom men med språng. Hon tycker nog han är väl stor för att vara helt säker på, hans huvud är nästan som halva Lexi, så man förstår ju henne.

Lexi hann nästan bli färdig med sin uppgift innan Svennis kom och hans husse bad om ursäkt att dom störde. Vi fortsatte hemåt och blev visslade på strax innan vi var vid porten, det var snickarkillarna som håller på med vårt hus. Lexi blir jätteglad när hon ser dom och som vanligt så kan hon inte riktigt behärska sin glädje, dom hade plåtbitar med till min dörr. Dom följde alltså med upp och fixade till det vid ytterdörren till mig och Lexi.

Hela processen inklusive eftersnack tog en stund, så att Lexi även fick chansen att visa dem några leksaker och prova på att busa med dem. Detta räckte för lilla fröken för när dom gick så var hon färdig för natti, natti i soffan. Jag bar henne till kontoret en stund senare för at kunna gå ut och uträtta några ärenden.

På kvällen städade jag när Lexi tyckte vi skulle leka, hon fick knappt fem minuter och sedan blev det städning. Då gick hon, för andra gången hittills, in i hundkojan och la sig där och stannade för att sova. Trevligt tycker jag att hon mer och mer finner denna mysiga, trygga plats mer för sig själv, det är nämligen det den är till för. Hit skulle jag vilja att hon tog sin ”tillflykt” när hon är ensam hemma. Jag kommer nu i väldigt korta små portioner att börja lämna henne ensam i hela huset, jag vill nämligen ha min hund fri i huset av flera skäl men definitivt av vaktskäl. När man nu har en hund som av genetisk gammal vana är vaktande, så skall man väl utnyttja den egenskapen, speciellt om man inte är hemma.

Vid tjugo i nio på kvällen så trängde det på, eller rättare sagt då hade Lexi försökt få min uppmärksamhet till att göra något kul ett tag och eftersom hon inte pluttade på förra kvällsrundan, vid sex tiden för att Tio kom precis när hon var på väg, så blev det nödvändigt att komma ut lite tidigare nu. Jag gömde godisar runt i lägenheten innan vi gick ut och det kommer hon ihåg under nästan hela rundan, jag tycker det går en aning snabbare ute, när jag gömt godisar innan vi går ut.

Detta var första dagen och kvällen som jag inte hade så mycket tid med Lexi, hon såg ledsen ut i mina ögon men detta skall bli en vana eftersom jag är en matte som umgås och bränner energi på mina hundar mest utomhus.

Inomhus skall vara en plats för mat, omsorg, nyinlärning, social samvaro och återhämtning för att det skall vara trevligast för oss alla, så har jag mitt hundinnehav.

Dessutom så tror jag att det är hundrätt, vargen har det lugnt med lite social samvaro i sin absoluta hemmiljö, runt grytet, och aktiverar sig mest utanför den absoluta hemmagränsen. Tolkar man över detta till våra hem, så får jag fram att det blir ungefär samma sätt att leva på, som jag gör.

Våra hundar oavsett ras är ”barn” till vargen, vargen är hundens stamfader, och hur gärna vi än vill att vår hund skall vara som våra barn, så är det ett djur med andra aspekter på livet än vi har och när vi tar en hund till oss, så anser jag att det är vår skyldighet att inte bara fostra den att fungera i vårt hem och samhälle utan också att ge den så mycket av sitt ursprung som är möjligt. Hundliv gör dessutom oss stressade nutidsmänniskor Gott.