Onsdagen den 21 Januari ;

Jag snabbar mig fortfarande inför morgonsvängen med Lexi. Ännu har jag inte kommit igång med mina långa sköna promenader direkt på morgonen men de kommer, och fram till dess så är jag inom fem minuter efter att jag vaknat ute med henne på ett kortare ”toalettbesök”.

Lexi är fortfarande duktig (eller låt oss säga vältränad) på att låta mig få mina förmiddagar i fred för arbete, och fast att hon nu är i den åldern att hon är mer sugen på händelser direkt på morgonen så låter hon mig jobba ifred på förmiddagen. Hon sitter antingen hos mig på kontoret och tittar ut genom fönstret, som hon gör nu, eller så sover hon en sväng till inne i rummet i sin favoritfåtölj, den gula som står närmst elementet.

Ännu har jag inte haft täcket på Lexi utomhus. Trots att det är några minusgrader och troligen kallt för en Pinscherfröken, så föredrar jag att ha ett högt tempo som håller värmen när vi är ute. Täcket kommer på, som jag tidigare sagt, vid extrem kyla eller vid det värsta Skånevädret, det vill säga runt nollan, regn och stark vind. Idag är det klar himmel och minus fem grader, det är ett skönt promenadväder.

Vi åkte till Pålsjö skog och gick vår sedvanliga promenad från Thalassa, glashalt på massor av ställen men annars en ljuvlig promenad, vi gick i den ”bästa biten” skulle nog Lexi sagt, om hon kunde talat vårt språk. Vi gick alltså promenaden där jakten försiggick, ni vet. Trots det vackra vädret var det inte många själar vi träffade på, en Liten Münsterländer dam och något skällande och morrande knähögt svart lurvigt, inte vet jag om det kunde vara en Tibetansk Terrier eller en Blandis, en kille var det och lät gjorde han, som han skulle kunna slita oss i stycken och hans matte gjorde det klassiska felat att tala med honom eller rättare sagt, hade hunden mellan benen, småryckte i kopplet och började med att säga Nej och sedan ökade tonläget för varje Nej hon uttryckte. Lexi gör som jag tittar en snabbis och sedan passerar vi, den sorten är vi inte intresserade av.

Vad var mattes klassiska fel, då? Jo att för det första ge hunden styrka till sitt utfall genom att ha honom så nära sig, att smårycka i kopplet för att dämpa honom, men vilket av hund tolkas som att matte också är upprörd. Och när matten sedan höjer rösten mer ju närmre vi kommer, givetvis för att försöka nå sin hund, så tolkas detta också av hunden som att det är verkligen fara å färde och blir etter värre.

Vad skulle hon gjort? Jo, ställt sig åt sidan, sett till att hon hade ett stadigt både fotfäste och tag i kopplet och sedan ignorerat hunden fullständigt, tills han av egen vilja utan uppmaning från henne tog kontakt med sin matte, därefter så skulle hon kunna agera på något sätt. Ett annat tips är att lära in ordet Nejs innebörd och träna det på så vis att man bara använder det när man vet att hunden vet vad det betyder och behärskar att åtlyda detta.

Hur som helst, vi träffade den snygge Collie killen också, Zorro heter han, men idag så var det nästan inget intresse alls från Lexi att hälsa på honom. Hon tittade på honom och viftade på svansen och sedan fortsatte hon med sin undersökning av marken, det hade hon redan börjat med när Zorro kom till den punkt vi stod vid i skogen.

Jag hade tagit upp kameran för att få Lexi att vinka från en sten hon satt på, hon vinkade men jag fick inte det på bild, provade flera gånger jag hann inte med henne. Sedan hade vi godissök, som jag lagt ut, så Zorro fick gå vidare utan någon uppmärksamhet från Lexi, idag. Hon var kopplad med långlina och sele i det skogspartiet vi gick igenom och så var hon lös på en äng som vi brukar träna på och som löper längs med en del av promenaden. Mycket doftande och spring i benen var det på henne idag.

När vi kom hem så åt jag lunch och Lexi fick för första gången prova hundgodiset strupe från nöt, det smakade så klart bra men usch vad det luktade illa. Jag jobbade vidare två timmer innan jag gav mig ut en sväng så att Lexi fick en stund ensam i eftermiddags.

Vi gick vår kvällspromenad över Gröningen och Margaretaparken hem i mörkret som nu är hos oss i Skåne kvart över fem, jag glömde blinkhalsbandet så vi syntes inte så bra, det gjorde inte de tre fyra hundar vi träffade heller. Det är trevligare, och givetvis främsta orsaken säkrare, att ha blinkhalsbandet på sin hund när det är mörkt, det märker man på folks reaktion.

När vi kom upp igen, så gömde jag en äggkartong preparerad med godisbitar, den la jag upp på hallgarderoben med snöret hängandes ner. Där har jag inte lagt någon godispaket innan och det tog ett tag innan Lexi fann den, det är ju bra för under tiden som hon söker så bränner hon energi, genom sin nogsamma vädring av alla skrymslen och vrår. Innan hon fick börja leta så gick vi upp på sängloftet där hon Tände lampan.

Jag har nu kommit så långt att Lexi får gå före mig i trappan upp och så sitter jag vid sängänden när jag ger henne ordet Tänd, innan så gick jag upp först och satt ända framme vid huvudkudden, nära lampan. Nästa steg blir att jag kan stå i trappan och be henne Tända.

Som jag sagt innan, ha inte för bråttom att få alla bitar vid inlärningen på plats, det är bra när hunden inte riktigt kan/lyckas det bränner energi och det är just det hundar behöver få av oss, arbetsuppgifter.

Med tillräckligt tålamod, lagom mängd träning så kan de flesta hundar lära sig det mesta, så miströsta inte och glöm inte att pausa er träning av olika moment ibland. Ni har ett helt liv ihop, där ni skall ge hunden arbetsuppgifter så ni har ingen brådska, om ni inte skall tävla och har en speciell tävlingsdag att ta hänsyn till, fast även i denna situation så är det inte bra att hasta fram inlärning.

Lexi fick Städa upp efter sig, det var äggkartongbitar överallt. Vi hade också en liten stund då vi jobbade med Handtecknen, våra egna specialövningar som jag inte röjer. Och till sist tog jag fram Bondgården och skulle trycka på knapparna för Hunden och Bonden. Det gjorde hon men i farten så fick hon även ut fågelungen på taket.

Maggan kom ner en kort stund och jag tyckte att Lexi var vildare än vanligt vid sin hälsning. Dags att börja jobba ordentligt med att lära lilla fröken behärskad glädje. Den är inte helt enkel men går, man vill ju inte plocka bort glädjen för möten, bara styra upp den fysiska rörelsen lite.