Torsdagen den 22 Januari ;

Lika vackert väder idag men med köldrekord i Skåne för denna vintern, minus 17 grader, fast det var det ju inte här i Helsingborg, här hade vi minus åtta grader.

Vi åkte till Pålsjö skog och gick vår lunchpromenad, som tar ungefär en och en halv timma. Idag så gick vi på landsväg en bit för att åter träna Kanten: jag kastar en godis in i vägrenen samtidigt som jag säger Kanten och belönar med Bra när Lexi skuttar in dit, direkt därefter så tar jag in henne i kort koppel igen och på min vänstra sida, där vi går mot trafiken. Det kom fem bilar idag under vår träning och vid varje tillfälle som de kom, ungefär när de var tio meter framför oss, så kastade jag godisen och sa Kanten, detta begrep lilla fröken, så när femte bilen kom så gick hon in en bit av sig själv i vägrenen och tittade uppfodrande på mig, var är godisen liksom.

Precis i början av vår promenad så hördes en hackspett sitta och hacka i ett träd. När det är minusgrader, helt lövtomt och vindstilla så hörs detta ljud extra starkt, Lexi tyckte det var lite otäckt. Hon reste ragg och ville stanna för att lokalisera det. Senare på promenaden så var det en metallucka, lät det som, som gick igen lite häftig vilket även detta skapade ett speciellt ljud, återigen så såg Lexi bekymrad ut. Dessa händelser kontrar jag med, det är OK, Lexi tittar på mig och verkar lita på mig, för hon sänker raggen och vi går vidare. Hon är ljudobservant lilla fröken.

Övrigt som hände på promenaden var att Lexi roade sig med ”musjakt” längs det öppna fältet, där i kanten ligger solen på lång tid på dagen och där är det inte så fruset, så där är det nog möjligt att hon kan höra musens ljud under gräs, kvistar och mark. Hon studsar som en katt mot marken och sedan försöker hon gräva, detta skedde massor av gånger idag. Frusen hästlort smakar tydligen extra gott, då Lexi tog flera frusna hästlortar på vår väg genom det täta buskageområdet, där en häststig löper. Tempot var högt idag också, eftersom det är kallt, så mer träning än så här blev det inte idag heller. Med all den isiga marken så känns det svårt för mig att röra mig helt naturligt och avslappnat, vilket är en viktig detalj i träning, som bygger på samspel.

Det lär nog inte dröja så värst länge förrän det kommer tögrader igen och då försvinner förhoppningsvis isen från skogsstigarna, bortsett från isiga stigar så föredrar även jag vinterväder. Det är friskt och känns nyttigt på något vis och så förhoppningsvis så kan lång kyla hålla fästingar och loppor i lite schack, så att de vaknar senare och kanske också blir färre.

Klofilning och öronrengöring stod på schemat när vi kom hem och som belöning efter det fick Lexi en torkad nötstrupe som godis.

Ulrika kom ner och fick fastlagsbullefika hos mig och Lexi, och det är ju som vanligt trevligt med besök tycker Lexi, som hoppar och skuttar. Jag sa till Ulrika att vi tränar Hälsa korrekt nu och eftersom hon vet vad det innebär, så när Lexi hoppade så sträckte Ulrika upp sig och ignorerade henne, för att nästa sekund kunna böja sig ner och hälsa på Lexi, då Lexis alla fyra tassar var i golvet.

Det enklaste sättet att lära en hund att hälsa artigt på oss människor, utan att ta bort glädjen och värmen som föregår en glad hälsning, är att människan i fråga ignorerar helt felaktigt, vilt och skuttigt hälsande till att möta hundens hälsning, gärna sittande på huk, när hunden har alla fyra tassarna på golvet/i marken. För att hunden skall lära sig snabbt och att den inlärningen skall bli befäst, så gäller det att man är snabb och hänger med i vändningarna. Från ignorans vid fel till nära hälsning vid rätt utförande från hunden, inga hårda ord, gap eller skrik skall tas till, bara ignorans gör jobbet.

Lexi fick min fastlagsbullehatt med lite grädde även denna gång, det ringde på telefonen och det var Per-Olof, Ulrikas ”gubbe” som bjöd på kvällsmat. Ulrika gick till sig och jag och Lexi gick ut en sväng innan vi gick upp till dem, för att låta oss bjudas på kvällsmat. Esther är inte hos dem idag eftersom hon ibland håller sin ”farmor” sällskap och det gör hon idag, så det lär väl bli snopet för Lexi att inte mötas av Esther när vi kommer upp.

På vår kissväng träffade vi Tio, Molly och Håbe. Molly drar sig fortfarande undan Lexi, och alla hundar för den delen, Tio fick en nospuss och Håbe hoppade hon upp på och la framtassarna om hans hals, som vanligt. Hansi, Håbes husse, berättade att det är bara helgen kvar för Håbe, som är gammal och har sedan en tid tillbaks stora problem med att få bakben och höfter att fungera som dom skall. Vid flera tillfällen har jag sett honom snubbla på plan mark, dessutom så lyser det om honom av gammal och trött, fast ändå svansviftande och trevlig. Han har fått kraftig muskelatrofi och har svårt att komma ihåg att man bajsar ute, vilket händer inomhus ibland.

Jag avundas inte Hansi, detta är den värsta biten med hundinnehavet att veta när det är dags att hjälpa sin bästa vän bort från ytterligare åldersförändringar och kanske smärta. Det är lätt att bli blind inför sin egen hund och ibland så kanske det får gå lite för långt innan man låter veterinären få ge hunden dess spruta. Jag är i alla fall tacksam att Lexi fick växa upp med denna trevliga hund som granne. Håbe fick min sista godis jag hade i fickan och som sagt Lexi kramade honom, om det nu blir så att vi inte ses något mer.

Nu skall vi gå och äta vår kvällsmat hos Ulrika och Per-Olof och jag tar med mig en mjölkpaket med godisar i och ett tuggben till Lexi, så har hon lite att göra. Lexi var stressig, nästan som förra gången vi var där, den första timman kunde hon inte riktigt koppla av och mjölkpaketen och tuggisen fick vänta på Lexis uppmärksamhet. Per-Olof och Ulrika har inte möblerat upp sitt hem riktigt ännu, så det är relativt tomt på både mattor, möbler och gardiner. Detta gör att ljuden fortplantar sig på ett högt och störande sätt, det är trolig orsak till Lexis lite oroliga vakenhet här. Hon har inte uppvisat detta beteende hemma hos någon annan.

När vi satte oss och åt i köket, så kopplade lilla fröken av och låg under bordet på mina fötter. Annars är Lexi väldigt social när vi är borta och umgås verkligen med värdfolket, dom har hon koll på och söker sig mycket till dem. Helt riktigt, när man går bort gör man det för att vara social även om folk kanske inte väntar sig att hunden skall vara social på det fysiska omedelbara sätt som Lexi var. Hon kommer att lugna sig i dessa situationer också när hon blir vuxen och fram till dess så får hon vara som hon är.

När klockan var en bit över nio så fick jag tacka för mig, för då hade Lexi markerat en stund att hon ville gå. Idag har hon pluttat varje gång vi varit ute, det är ovanligt och det var mycket plutt för att vara kvällsplutten. Kvällens aktivitet satte säkert extra fart på magen, för hon fick ingenting förutom sitt medhavda godis hos värdfolket, inget mer eller extra har hon ätit idag heller, fastlagsbullebiten var så liten, men kanske de två frusna hästlortarna fyllde upp i magen.

När vi kom upp från utesvängen, så var klockan halv tio ungefär och jag tänkte att hon kanske skulle gå in i rummet men hon väntade på mig vid toaletten och sedan trippade hon före mig, som hon visade vägen, in på kontoret och upp på sängloftet. Visst, klockan är natti natti-tid, så hade jag gått ut med Lexi och gått upp igen till Per-Olof och Ulrika så hade hon säkert somnat där också, för det var vad hon hade kvar, sova. Men vi hade alla en arbetsdag framför oss imorgon också.

Det är lätt hänt att tycka att man har en vuxen hund bara för att de i kroppen börjar se vuxna ut, och därför är det än viktigare att vara mentalt nära sin hund i tonåren så att man kan läsa dess signaler. Det går fortfarande mycket kraft åt för nya händelser, och sömn är fortfarande den viktiga ingrediensen för varje ung individ, inte bara för unghundar.