Onsdagen den 2 April ;

Inatt vaknade jag av att Lexi kliade sig runt/vid öronen, hon har de sista dagarna kliat sig lite grann. Jag tvättade ur hennes öron häromdagen, det luktar inte något om dem, så jag vet inte om det är pälsen som fäller och kliar eller om det är så att det trots allt kliar i öronen. Koordinationen är ju inte på topp hos en liten valp, så det är ju inte säkert att det kliar exakt där hon kliar sig. Får vänta ett tag och se om kliet utvecklar sig, vi somnade om igen.

Eftersom jag bor nästan mitt i stan, så står bilen på p-plats som skall betalas under dagtid. På kissrundan imorse så gick vi till bilen och flyttade på den en bit, till en billigare p-plats. Jag satte Lexi på sin plats längst bak och körde iväg, hon stod på bakbenen och hängde med framtassarna på baksätets kant, så att hon såg mig. Jag pratade med henne och hon var helt tyst. Det för tanken till att kanske våga prova en kortare sträcka själv med henne, snart.

Det gör en väldig skillnad när man kan åka bil med sin hund själv, men det är viktigt att skynda långsamt så att det inte blir en obehaglig upptäckt, det kan man få igen negativt vid vuxen ålder.

Idag har jag med mindre motstånd än i lördags filat Lexis klor och borstat henne lite. Att få omvårdnad av mig skall bli en mysig stund för Lexi, fast vägen till full avkoppling och tillit från henne/hundar på detta område kräver tålamod och åter tålamod och att man bestämt sig för att man vill ha en välskött hund.

Strax efter att jag borstat Lexi färdigt – det gjorde jag i min hall, den är väldigt liten och dörren är alldeles inpå – så kom posten intrillandes nästan på Lexi, hon tyckte inte att det var otäckt utan tog genast ett av breven i munnen och stack iväg med. Sedan gick hon flera gånger tillbaka till dörren och nosade, vädrade efter vad det var som hände.

Förutom att jag bestämt mig för en välskött hund, vilket alla mina hundar har varit, så hanterar jag henne mycket, lyfter, bär, smeker och pussar på henne överallt, kan man säga. Hon reagerar inte mer än att hon oftast finner sig och är lugn.

Maten har hon i princip ätit upp själv, det vill säga utan att jag ligger på knä hos henne, som jag fått göra vid flera tillfällen under den tiden vi hittills haft tillsammans.

Jag har gett henne en nykokt kycklingbit från min mun idag. Hon tog den perfekt, tittade mig i ögonen, la öronen något bakåt, svansen var kvar i sin position som en halvbåge över ryggen. Hon tog kycklingbiten försiktigt. Idag lagade jag en ny omgång kyckling med grötris och råriven morot. Hon får nu mer och mer torrfoder, det innehåller ju de mineraler och vitaminer en växande valp behöver, och något mindre av kycklingmaten, i maten får hon också en liten del A-fil, bra för magen.

Jag har med mina senaste hundar serverat ett bra torrfoder, som de gillat, och alltid blandat i något gott, typ; makaroner och blodpudding, falukorv och ris, nötfärs och spagetti, ibland med morötter och potatis. En äggula ett par gånger i månaden och lite matolja likaså. Jag har alltid upplevt matglädje, bra magar, glansiga pälsar och massor av energi. Detta är även min tanke med Lexi.

Vi var på ett tryckeri, som ligger ett par hundra meter ifrån vårt hem, där hälsade hon runt med artiga näs-/munslickar.

När vi kom hem fick hon sin godis ifrån min mun, hon tog den biten lika kavat och försiktigt som hon gjorde tidigare idag, med kycklingbiten.

Att ge sin hund godbitar ifrån munnen är positivt, det förstärker vi-känslan och ökar ögonkontakten enligt min erfarenhet. Tiken lär valparna social artighet och skänker dem förberedelser för olika bakterier genom att hon kräks upp halvsmält föda till valparna, när de slickar henne i mungipan. Detta beteende brukar börja när valparna är i fyra-fem veckors ålder. Det har Lexis mamma också gjort och det gör det extra naturligt för henne att få föda/godis av mig på liknande sätt. Tikens beteende kallas upplägg och är en mycket viktig del för valpen.

Lexi har nu efter god mat somnat i sin iglookoja, som står vid mitt skrivbord. Hon har tassarna utanför och det låter om henne, som om hon låg och smaskade och så viftar svansen. När jag kikar in så ser jag att hon håller på med tungan, igen.

Lexi börjar, ibland, att ignorera saker jag gör som inte berör henne, som när jag öppnar/stänger ett fönster, gå fram och tillbaks för att hämta något när jag sitter vid mitt skrivbord, tar saker ur skåp, kliar mig exempelvis på foten. Alla detaljer och händelser är ju uppmärksammande för en valp och längs med deras uppväxt så sorteras ointressanta ting bort.

Efter middagssömnen hade jag brev att posta och papper att lämna till revisorn, han har sitt kontor alldeles vid min bostad, vi gick dit genom en liten stadsoas med plantering, där var vårlökarna långt komna och krokus och scilla utslagen, över tulpanerna låg fortfarande granris, i allt detta undersökte Lexi med näsa och tänder. Hon verkligen undersökte dofterna.

Hos revisorn blev det massor av- oj vad söt, - vad är det för sort, - hur stor blir hon, - oh nu blir man ju sugen på att skaffa valp. Lexi sköter dessa närgångna smekningar väl, men jag märker att det tröttar.

Innan vi gick upp bar jag henne bort till vattnet, Helsingborgs marina ligger bara femtio meter från mitt hem. Där fick Lexi gå på en träbrygga och se änder och höra deras tjattrande, se vattenspegeln som rörde sig, se ett par båtar som guppade försiktigt. Jätteduktig var hon, försiktig men orädd, hon sökte min blick vid flera tillfällen och fick Braa. När det är nya händelser för Lexi stannar hon upp och lyssnar och tittar mycket intensivt, jag låter henne stå och väntar på att hon själv skall agera. Ibland blir det raggresning och ett par flyktsteg men förhållandevis ofta uteblir sådan anspänning, åtminstone de senaste dagarna. Hennes pip och gnäll inomhus har avtagit till när hon väntar på maten, är trött och när hon tycker att hon inte haft mig nära, på huk eller varit i min famn på ett tag.

Ikväll blev det ett hemskt fel, Lexi hade svårt att koppla av efter maten och jag höll fast henne i famnen som jag brukar när jag nattar in henne. Hon var mycket envis med att inte vilja men gav efter till slut och la sig för att sova. När jag sedan efter ett tag reste mig från soffan för att hämta något, så upptäckte jag Lexi smygande mot vattenkoppen.

Usch vad hemsk man känner sig när man missuppfattat så gravt, tar så för givet att man vet hur valpen tänker – jag trodde det var valpbus med överslag och det var säkert en ingrediens men anledningen till hennes envishet låg på det primära stadiet, Törst.

Jag belönade henne rejält när hon drack med låga mjuka Braa, duktig, vatten. Tänk att man aldrig lär sig, att inte vara så tvärsäker. Det skall aldrig hända igen, en hund få aldrig känna något annat inför vatten än att det är självklart, friskt, tillgänglig och gott.

Vatten, källan till allt liv, som för oss nordbor är så självklart att man inte ens tänker på det, det skall tydligen till en envis valp för att man skall komma ihåg detaljer, det som är primärt.