Söndagen den 6 April ;

Örondroppar i öronen, morgonkissrunda, mat, bus och lek, kissrunda igen. Hon sover nu i sin iglookorg.

Örondropparna har definitivt hjälpt, det märks. Nu kan jag stryka henne över huvud, hals och öron utan att hon gnäller eller försöker ”akta” sina öron. När hon hade ont i öronen så såg man att hon liksom höll dem tryckta intill huvudet och ibland när hon tyckte att min hand kom för nära det ömma stället, så tittade hon snett upp på mig så att man såg en del av ögonvitan, lite rädd blick, ser det ut som.

När jag var hos veterinären igår så köpte jag en rund, fräck, mjuk och god hundsäng. Den har jag placerat uppe i hörnet, precis nedanför sängmadrassen, på loftet. Min tanke är fortfarande att hon skall söka sig en egen plats ibland på natten. Hon var i hundsängen flera gånger, tyckte det var ett trevligt nytt inslag, där man kunde busa lite. Hon morrgläfste ett par gånger när hon hoppade i den och tittade på mig.

När vi leker, vem vinner leksaken, så morrar hon mer nu än innan, jag kan börja skönja en vuxen pinschers röst, fast det är långt kvar tills hon är vuxen.

På vår kisspromenad nu vid lunchdags så träffade vi en Basset Artésien Normand, en relativt ovanlig Basset på stadens gator. Det var en trevlig och glad tik som Lexi fick chansen att hälsa på, kul med en lång hund. Det är jätteviktigt att valpar får träffa lugna och trevliga vuxna hundar, och extra bra om man stöter på hundar med olika utseende.

Min inställning om vikten av att sköta sin hunds klor fick ytterliggare plus, den stackars tiken hade så långa klor att de gav henne problem att stå ordentligt, på det hårda underlag stadsgator/trottoarer utgör.

Att folk inte skäms, de tänker nog inte på att andra kan se på bara en hunds klor att man inte sköter sin hund tillräckligt väl. Men de tänker väl inte på klorna över huvud taget och jag är väl yrkesskadad.

De gånger jag kommenterar att hundar har för långa klor, vilket jag gör relativt ofta, dock inte denna gång, så brukar folk säga att det är så besvärligt. Hunden vill inte finna sig i behandlingen, de har råkat klippa i pulpan några gånger och så tyckte de själva att det var så obehagligt med hundens skrik, motståndet och att det blödde väldigt länge. Bättre att blunda då, verkar resonemanget gå. Dessutom hör jag ofta att det behövs inte, för hunden sliter sina klor själv, det är en sanning med modifikation.

Om det är en hund med hårt arbete på olika underlag, så kanske det sker men de flesta hundar har tyvärr inte ett sådant arbete. Själv är jag inne på min femte hund, mina hundar utsätts för mycket fysisk aktivitet och på alla möjliga typer av underlag, men har trots det inte kunnat slita ner sina klor själva.

Att fila sin hunds klor, i stället för att klippa dem, löser problemet, man får inte de häftiga bieffekterna om man skulle ta lite för mycket, när man filar så kan det på sin höjd bli så att man filar mot pulpan och det är klart att det bränner till, men det gör inte alls lika ont, dessutom blöder det inte.

Det är soligt idag också, men den kalla nordanvinden består, usch inget bra för små valpar och Lexi som dessutom är en korthårs hund.

Jag försöker skydda henne så gott jag kan, genom att bära henne och svepa min jacka om henne de sträckor där vinden trycker på som mest. Det är inte bara fördelar att bo så nära havet, som jag gör.

På våra kisspromenader börjar nu Lexi själv utöka så att det blir nästan ett litet kvarter vi går, hon får i princip själv styra vart hän vi skall gå, längden bromsar jag dock. Valpar är ju väldigt intresserade av det som är precis framför näsan och vet inte riktigt hur långt bort de kommer genom att bara följa intressanta spår/ting.

Man skall inte gå någon promenad i vanlig mening med valpar utan bara låta dem undersöka sitt närområde. De skall själva sakta utöka promenaden, så att som ettåring kunna tåla en av dagens promenader på en timma, ungefär.

Stress är den farligaste fienden när det gäller att ha för bråttom, mot att kunna gå långa promenader med sin hund, och det är inte helt lätt att åtgärda efter att valpen växt upp. Valpar behöver däremot se, höra och dofta olika miljöer. Det får vi då lösa genom att med bil och vår trygga famn färdas till olika miljöer. Själva promenaden blir på så vis inte längre än den i hemområdet.

Nu är Lexi hungrig, hon har börjat att rata kycklingen och riset, mer och mer. Hon äter bättre av torrfodret med lite filmjölk i, jag tillsätter lite varmt vatten precis innan jag serverar henne det. Varmt vatten förhöjer doften från maten.

Jag tvättar ur hennes vattenskålar och serverar nytt vatten varje dag, det är viktigt att diska ur även vattenskålen, innan man serverar nytt friskt vatten som ju alltid skall finnas tillgängligt.

Därför har jag även en vattenskål uppe på sängloftet, därifrån kan hon ju inte ta sig upp och ner själv. Sängloftet blir tillgängligt för henne att själv välja, den dagen hon klarar trapporna själv och jag vet att hon inte provar något halsbrytande nummer på väg upp eller ner.

Vi åkte till Fido´s, där mötte Erik oss, hennes så kallade ”pappa”. Hon blir alldeles fnoskig av glädje när Erik kommer. Honom träffar vi på helgerna, skönt med lite valphjälp då för matte, som annars är ensam om varje minut.

På Fido´s gräver hon, springer, ”mördar” pinnar och rötter, jättekul. I cirka tjugo minuter var vi där, sedan åkte vi hem igen, med en omväg om macken för att tanka. Hon gnällde och pep och vid ett par tillfällen riktigt skrek/tjöt hon ifrån sin plats längst bak i bilen. Mitt hemmapatent fungerade, hon kom igenstans, där hon satt i sin fina sele bak i bilen. Jag satte på musik och pratade med henne när hon var tyst när jag körde, medans jag tankade stod jag med bakdörren öppen och kliade på henne.

Idag har jag börjat, försiktigt, att träna in ordet Nej. Det uttalas alltid med normal samtalston, utan någon som helst irritation på rösten. Vilket är det vanliga när man hör människor säga Nej till sina hundar, de skriker oftast också, NEEEJ, det är inte bra att visa sin valp/hund att man är osäker på/i situationen. Så tolkar hundar nämligen oss när vi blir irriterade och skrikiga.

Nej är ett kontaktord som skall tolkas av hunden som ; Sluta med det du gör och kolla mig, och vad jag har att erbjuda.

Om man har den tanken med ordet Nej så gäller det att man har det i åtanke hela tiden vid inlärning, till exempel kan det bli så här: Nej, ät inte den torra brödskalken – titta här har jag en bit leverpastej, istället.

Ordet Nej skall vara ett Stopp/Kontakt ord och inte ett förbudsord som gör att valpen/hunden tolkar ett Nej från oss som förbud. Nej skall tolkas som ett positivt ord.

Jag började min träning idag med att sitta på golvet hos Lexi, visade henne att jag hade flera godisbitar i handen. Jag sa Sitt och belönade henne med en godis, hon är blixtsnabb på Sitt.

När hon satt så var jag snabb att lägga en godis en bit ifrån henne på mattan. Hon reste sig upp och försökte ta godisen, då la jag min hand över samtidigt som jag sa Nej.

Hon kråmade sig, tog några ”löjliga” skutt bakåt och åt sidan, sedan tittade hon på mig. Då tog jag bort handen igen. Samma procedur upprepade sig , hon försökte ta godiset. Jag sa Nej samtidigt som jag lade handen över, hon satte sig ner tittade på mig, jag tog bort handen och hon tittade på godisen och sedan på mig. Julaftonstämning i rösten och Braa Varsågod kom direkt från mig, med extra betoning på Varsågod.

Övningen gjordes om fem gånger, ungefär och ibland blev det fel, ibland rätt.

Om jag lägger en godis på mattan och säger Nej så är snabbaste vägen för Lexi att få ta den att hon tittar på mig och inväntar mitt Varsågod. Det är viktigt att inte dröja med Varsågod när man är i början av inlärningen, fördröjning är överkurs just nu, så snabbt genmäle till hennes korrekta beteende, vilket gäller all inlärning.

När vi kom hem från Fido´s var det en kort hundtuggstund och några tafatta försök till lek, hon var jättetrött, det syntes. Hon fick mat och var lätt att få att somna, nu vaknade hon till och gick in i rummet och la sig på den mjuka fällen nedanför soffan, där strålar solen just nu in och nu gick hon för att dricka. Törsten kommer smygande efter ett tag när man busat så mycket och dessutom äter torrfoder. Hon kom tillbaks in till mig och försökte komma upp i en skön stol med fårskinn i, jag fick hjälpa henne upp, där satt hon en kort stund, hoppade sedan ner för att åter ta sig in i sin iglookoja, nu sover hon.

Efter nästa kisserunda så skall vi gå in en kortis till mina grannar Karlsson, Lexi får dofta ett annat hem och jag får hjälp av Åsa med instruktioner om min digitalkamera. Åsa är nämligen road av tekniska prylar och gillar dessutom bruksanvisningar, tur för mig. Vi får se hur Lexi uppför sig där, Karlsson har två små barn, dom har vi träffat i trappan flera gånger, och så har dom ett marsvin.

Vi var inne hos Familjen Karlsson, femtio minuter. Vi satt på golvet i hallen allihop och lät Lexi få gå fram och hälsa när och hur hon vågade själv, barn har ju ett snabbt, högljutt språk som kan vara skrämmande för en valp. Hon var relativt försiktig och lugn hela tiden.

Jag hade tagit med godisar som både pappa Magnus och sonen Oliver gav henne, det fick isen att lossna lite. Hon pussade hela familjen och hälsade även på marsvinet Fia mellan gallret till Fias bur. Hon gjorde lekinviter till Fia och doftade noga på hennes doft.

Barnen Oliver och Millie fick fler och fler närmanden under tiden, när Millie glädjetjöt så blev Lexi rädd, hon backade med öronen snett bakåtuppåt och hon fick för en kort stund även lite raggresning. Vi fick tagit ett par fina kort på detta första besök hos Familjen Karlsson. Det var för övrigt det första besöket hemma hos andra människor. Nu skall jag försöka natta en uppskruvad valp, det blir som med oss alla, överskottsglädje när man klarat något som från början verkade skrämmande och läbbigt.