Onsdagen den 9 April ;

Lexi fick en morot imorse, dels för att det är nyttigt godis men i detta fall för att sysselsätta henne, så att jag fick tillräcklig tid för ”morgontoalett”. Hon var med inne i badrummet, - man vill ju vara nära sin matte. När jag står och tvättar håret, det gör jag utifrån badkaret med huvudet hängande över, så upptäcker jag bara halva Lexi. Hon och moroten var på väg under badkaret, hela djurriket tycks poppa upp inom en när man är en vaksam ”mamma”. Snabb som en vessla, klok som en uggla, listig som en räv, vig som en puma, stark som en oxe, envis som en åsna och vänlig som en delfin, underhållande som en apa, ja det är underbart med valp men helt klart tröttande.

Idag måste jag göra ett par ärenden, dels lämna ett bord på ett snickeri och handla Lexi mat. Lexis mat får jag bara tag på i stora matvaruaffärer och jag vill inte lämna henne i bilen, ännu.

Vi får se hur vi kan lösa detta, kanske kan någon av flickorna på djursjukhuset hjälpa mig, nära djursjukhuset finns det en stormarknad och jag hoppas att få någon som kan vänta med Lexi i bilen. Då kanske jag kan få tre flugor på en smäll, bordet, maten och slutligen låta Lexi springa ett tag på Fido´s.

Än så länge idag, ser jag inte så mycket av gårdagens mjäll, bara lite vid svansroten och där håller Lexi på att få mer svarta täckhår. Troligen var det den inre stressen som orsakade att hon var så mycket mjällig igår. Min senaste hund Zappa, en leverbrun Dobermann tik, mjällade ofta om hon blev stressad. Dobermann och pinscher har ju lika hårrem, så jag tror att det mönstret kan vara lika.

Lexi tjöt och skrek i bilen på väg till snickarn, med bordet, det är inte längre resa dit än som om vi skulle till Fido´s, max femton minuter. Hon lät mindre på väg därifrån och till Fido´s. Inom djursjukhuset, via personalingången för att tala ett par ord med en av veterinärerna om ett projekt som jag erbjöd honom från mitt möte i Köpenhamn igår. Lexi såg mig de tre-fyra minuterna jag stod och talade med Klaus, hon krafsade och lät en del, ifrån bilen. Fick skippa matinköpet nu, ingen som var tillgänglig till hjälp. På vägen hem i bilen sa hon inte ett ljud.

Blev hon ”bilvaccinerad” eller bara helt slut av sitt gapande, på hemresan kunde jag följaktligen hela tiden prata med henne och säga Braa saker, vi får se vad nästa bilresa har i beredskap.

Idag gav April månad oss ett skämt, snö.

Kallt och fina flingor som singlade ner på Lexi, mig och marken men försvann direkt, plus tre grader, men hu vad kallt Lexi tyckte det var och jag med.

När vi är ute på våra små upptäcktspromenader/kissrundor så är där några trappsteg här och där, två-tre stycken på olika ställen. De trapporna tar Lexi helt själv utan minsta tvekan, hon går också kavat från olika underlag utan att vara det minsta bekymrad gräs, singel asfalt, plattor som är både tröga och glatta, träbryggor, cementbryggor, högre gräs och skogsmark.

Lexi verkar lite trött på leksakerna vi har, det är väl dags att köpa någon vovleksak som är lite mer utmanande och eller ljudlig.

Åsa kom på kortvisit och hade fixat Leximat, tack för goda grannar. Hon är kul, hon har långt hår som man kan bita i och ibland kläder med olika snören här och där, jättekul tycker Lexi.

Lexi är en mycket positiv hund och spåren av osäkerhet/pinscheranlagen syns inte för människor längre. Pinscheranlagen syns mer och mer ju mer vuxen hon blir så klart, så är det med alla de olika rasernas specifika egenskapsanlag.

Men ibland, framförallt när ljud kommer plötsligt så tycker jag mig se en alertare reaktion, än jag tidigare sett på mina hundar som valpar och alla andra valpar jag träffat genom mitt liv och framförallt genom mitt yrkesliv som hundpsykolog.

På tidig kvällstimma knackade det på dörren och in kom Maggan, en annan granne. Lexi blev jätteglad som hon blir för alla, även om man kan se en klar nyans i de människor hon känner mera. Jag fick en paus att åka och handla mat, perfekt.

När jag kom tillbaks sa Maggan, - jag skall i alla fall inte ha en ny hund, tänk jag hade glömt de där plötsliga hoppen. Valphoppen mot ens ansikte som egentligen är en hälsning men när de når fram till ansiktet så sätts tänderna i en. Aj vad de små sylvassa tänderna gör för en näsvingen, till exempel. Det är en av alla detaljer som man får vara förberedd på, plötsligt glada yttryck och där tänderna kan ta fatt, nästan var som helst.

Jag är observant på det hela tiden och under de tre veckor vi nu spenderat tillsammans tycker jag mig kunna läsa Lexi rätt bra, jag ser när det är överslagsbus och håller då framförallt mitt ansikte borta. Om det inträffar att hon biter i mig så skriker jag Aaaj, och jag är lika snabb att belöna Braaa om hon slutar eller bara slickas, det ger ett harmoniskt resultat. Man får bara vara beredd på valpbus ett par månader fram. Tandömsningen, nyfikenheten, inlärningen allt har och tar sin tid.

När vi går ut för att sköta Lexis behov så kissar hon nästan alltid, först. Ibland så kissar hon två gånger på rad innan hon pluttar.

Ikväll var det ”Lekande Lätt”, ett teveprogram på SVT där barn förklarar ord, föremål åt vuxna som skall gissa, detta program drog Lexis uppmärksamhet till sig. Hon låg i soffan och tittade rakt på teven och lyssnade uppmärksamt, framförallt när barnen hade sina utläggningar.

På kvällskissrundan snö/regnade det så mycket att när vi kom upp så var det premiär för Lexi, att bli frottétorkad efter att man varit ute i oväder.