Torsdagen den 17 April ;

Lexi är ”hårdhänt” och lyssnar inte så bra på att man inte biter i matte, på morgonen är hon bitig och uppspelt. Jag stoppar in annat i munnen på henne, exempelvis en handduk som jag har vid sängen, när hon översvallandes skall hälsa och då tänderna kommer fram. Någon gång använder jag Nej men det är inte tillräckligt inlärt för att äventyra, att fördärva detta kontaktord, så om hon inte reagerar direkt på Nej:et så tar jag handduk eller något annat eller lämnar henne.

När hon reagerar på Nej:et är det givetvis Braa som kommer som belöning men på morgonstunden och eller i upphetsade/överlyckliga situationer så leder ibland Braa till nya bitattacker, bäst att ignorera.

Jag har flera gånger i veckan gett henne olika typer av godis via min mun, det tar hon jättefint och försiktigt, troligen ett tidigt minne från Gehennas, tiken, upplägg. Hon tuggar mycket på sin tuggpinne, som nu har ”förökat sig”. Det finns en i bilen, en på sängloftet och en i lägenheten, hon belönas ofta vid de tillfällena hon tuggar, genom att jag uppmärksammar henne och säger till exempel Braa, vad duktig du är, Tugga.

Hon börjar notera ljud som i och för sig hela tiden funnits men nu börjar de få en innebörd för henne, som exempelvis när någon hörs i trappan. Som granne har vi en treårig blandras kille vid namn Milton, han är blandad med något och irländsk varghund, han ser ut som en riktig bastard, jättegullig och trevlig är han.

När Miltons dörr öppnas och stängs hörs det väldigt tydligt inne hos oss, det ljudet är mycket intressant. Jag säger Milton varje gång hon lyssnar till det dörrljudet, för hon tror ibland att någon kommer in till oss. Hon har börjat att förstå att ingen kommer in till oss, även om det kan låta så ibland.

När vi får besök utifrån huset, så ljuder vår porttelefon. Det ljudet har hon kopplat till dörren och springer dit, jag kommer efter och hälsar välkommen i snabbtelefonen, som också öppnar porten, sedan öppnar jag min dörr på glänt sätter mig ner och håller fast henne. Hon sitter mellan benen på mig och jag håller henne om bringan. Där sitter hon och viftar på svansen, och hålls av mig tills besökaren kommit in.

Då släpper jag henne samtidigt som jag säger till Lexi, Varsågod och hälsa, och till besökarn säger jag, ta en godis i skålen och sätt dig på huk när du hälsar på henne. Vi har haft en hel del besök så även om Lexi inte kan sitta behärskat själv ännu, så har mönstret för hur man gör, börjat planteras.

På andra morgonrundan träffade vi Ceasar, en Cairnterrier herre. Jag känner väldigt mycket hundar, dels på grund av att jag alltid haft hund och bott i detta kvarteret i arton år och dels för att jag haft hundkurser i många år, Lexi lär få många bekanta.

Ceasar var kul, han tålde det mesta Lexi utsatte honom för, till och med att man gick över honom, men när hon satte nosen i rumpan sa han ifrån och lilla fröken såg väldigt snopen ut. Hundar lär hundar bäst, bara att konstatera att om man varit hund så hade man inte haft valptänder överallt, som man har ibland.

Idag skall jag stryka kläder och för att få ha stryksladden ifred så sätter jag ättika på den, mycket effektivt. Hon belönas med Braa och en godis när hon låter bli stryktvätten och strykjärnssladden eller bara ligger och tittar på mitt göromål.

Efter lunch åkte vi upp till Fido´s, Lexi fick mesta tiden undersöka, leka själv utan att jag tränade eller lekte med henne, vi var där en timma. Sedan åkte jag en omväg hem, om en blomsteraffär, det är Skärtorsdag idag, så lite påskblommor får man väl ha.

Omvägen var på cirka tre mil, totalt och det är högst medvetet som jag nu ökar bilträningen, på måndag skall vi nämligen åka till Kristianstad. Dit är det tolv mil, enkel väg. Jag talar i Sveriges Radio Kristianstad en gång i månaden och nu på måndag skall sändningen gå ut i riksradion, jättekul och spännande.

Så det är nödvändigt att Lexi är bilvan, eftersom vi kommer att färdas en hel del med bil. Innan hon blir ett halvår skall jag åka tåg med henne, tåg är praktiskt om man skall långsträckor, så Lexi måste behärska även detta färdmedel.

Calle fyller år idag, så på tidiga kvällsrundan åkte vi dit och lämnade en blomma, sedan åkte vi till Pålsjö skog och gick en liten sväng med ”långlinan”. Vi gick samma promenadsväng som när vi var där senast, Lexi kände igen sig och verkar uppskatta skogen. Nu står vitsipporna i blom, hmm jättefin årstid och framförallt i en bokskog.

På kissrundan efter maten träffade vi Allan, en cirka åtta år gammal boxer. Lexi är översvallande glad och de hundar vi hittills hälsat på tycker hon är relativt ointressanta men de är artiga mot henne. Både Allan och Lexi fick en godis av mig, Allan tappade sin och Lexi stoppade fram nosen.

Vovrr hördes det och hon backade fortare än hela scenen utspelat sig, ja hundar lär hundar bäst, som sagt var. Ingen skada skedd bara en upplysning om artighetsregler. I trappan upp träffade vi Milton, han är försiktig och artig, men även Milton har väl en gräns, får man hoppas. En så påflugen Pinschertjej lär åka på både en och annan uppläxning, bara det är från trevliga hundar man känner så brukar det bara bli ett tacksamt inslag i fostran.

Idag har jag fått nog faktiskt, av Lexis bitande så nu ger jag henne vad jag i och för sig brukar rekommendera och som mina tidigare valpar fått vid bitning.

När Lexi biter mig i handen/fingrarna så trycker jag tillbaks, hårt så hon piper till. Då säger jag Aj, så känns det när du biter mig. Reaktionen blev att hon inte trodde sina känselorgan och provade ett par bett till på olika ställen, jag tryckte till i munnen på henne och sa Aj.

Oj vad hon såg paff ut när det gick upp ett ljus, nu är det slutbitet. Doktorn sa i måndags att jag hade blodbrist, kanske därför jag tappar tålamodet på typiska valpbeteende men å andra sidan, jag är inte på något vis orättvis eller våldsam.

Inga problem att förstå mina signaler inte, bara att dom kom nu och inte från början, jag hade väl hoppats på att Lexi skulle ge sig själv eller så är det som dom säger, att åldern gör en mjukare, man tolererar mer.