Lördagen den 19 April ;

Då var avmaskningen klar, hon har fått en tablett Axilur tre dagar i följd. När jag ger henne tabletten så sätter jag henne mellan mina ben, har en extra god godis beredd. Jag säger Gapa och öppnar hennes mun, stoppar tabletten ner i svalget, stänger munnen och stryker henne över struphuvudet samtidigt som jag säger Braa och ger henne godisen.

Denna gången var det Pedigree Sandwich, dom tycker hon är jättegoda, hon kråmar sig och tigger alldeles speciellt för vissa godisar, varav Sandwich och Markies är två sådana. När hon börjar tränas mer så kommer jag även att göra en del godis själv, som exempelvis torkad lever/blodkorv och müslikex. Det har jag alltid gjort till alla mina hundar, blandat kommersiellt köpt hundgodis och egentillverkat. På så vis så blir det flera olika goda smaksensationer och man vänjer magen försiktigt vid nya ingredienser och godis är inte alltid samma, fortfarande spännande alltså. Fast som grundgodis har jag nästan alltid Doko och Frolic.

Denna morgon innehöll väldigt få försök till att bitas, men hon är så glad när vi vaknar att det fortfarande är svårt att styra att det bara blir tungpuss och att inga tänder blandas in, snart har hon det helt klart för sig. Lexi fick vara utanför badrumsdörren, när jag hade min morgontoalett. Hon gnällde och pep lite grann, jag såg till att jag inte var färdig/kom ut förrän hon var tyst. Hon fick också vara ensam de minuterna det tar mig att vattna blommorna, som jag satt i trappavsatsen upp till min våning i trappuppgången, då hördes hon inget. Små korta ensampass börjas nu att tränas in.

Inför andra kissrundan lät jag henne gå ner för den första trappavsatsen, cirka tolv trappsteg. Jag fick locka henne med ett par godisbitar de första trappstegen. Jag kommer att bära henne de flesta trappstegen ett tag till men det är bra att sakta vänja henne vid att gå här själv. Hon skall lära sig att gå försiktigt, trapporna i trappuppgången är halare för en valptass än trappor utomhus, de går hon ju själv, om de inte är för många då bär jag henne.

Alla vardagliga rutiner tränar jag in sakta och tryggt, det gör det enklare för mig att veta att hon behärskar vardagen utan oro, stress och på ett sådant sätt att man inte skadar sig. Jag kände en gång en glad Labradortik, Cilla, som hade för (o)vana att inte gå i trappor utan kastat sig ut som om hon hoppade från en brygga, det såg halsbrytande ut.

Vi åkte upp till Fido´s och träffade Helén med sin Dvärgspets kille Kotte, Kotte väger hälften av Lexis vikt och har alltid fått passa sig för andra hundar just på grund av sin litenhet. Det bidrog nog till att han tyckte hon var lite kul men mest pest.

Lexi försökte på alla vis att få en lekkamrat i Kotte, men om det inte handlade om att Kotte fick jaga Lexi så tyckte han inte att hon var så kul. Men det är ändå perfekt att Lexi får träffa olika typer/personligheter av hundar, hon gjorde lekinviter och var ibland valpklumpig, hamnade på honom och han blev förbannad. Men inte tog Lexi någon större notis om det mer än att hon visserligen löd hans varning, visade med underkastelsesignaler och viss raggresning att hon kände sig liten/osäker, men kom igen alldeles för fort tyckte Kotte, som morrade och skällde på henne och i synnerhet om hennes närmande var i närheten av Kotte då han var vid sin matte.

Lexi fick ligga i mitt knä och sova en fyrtio minuter för att inte stressa henne. På vägen hem åkte vi inom vovvegravarna och vattnade, det är sommartemperatur med liten sydvästvind och full sol.

Totalt var vi hemifrån i fyra timmar, inklusive Lexis fyrtio minuter sömn. Alldeles för lång tid men som sagt var, vi var på ett ställe hela tiden och hon fick sova i halvlek, det reder hon nog, när man får chans till trevligt sällskap så tar man det, både som matte och hund. Vi kom hem och åt vi, sedan sov vi middag tillsammans.

När vi vaknade gick vi en promenad om Teatern och Marinan. Det var inte så mycket folk vid Marinan, det brukar det vid så fint väder, men påskafton är en familjeafton så därför var det väl relativt folktomt. Där var tillräckligt många för att det skulle bli en mjuksocialisering, vi satt på en bänk ett tag och alla som var där eller vi mötte kommenterar, hur söt Lexi är, ja hon är en väldigt söt valp.

Vi var nog ute nästan en timma men av den tiden satt vi nog mest stilla och tittade på folk, havet och ett och annat löv som blåste i vinden, dom är kul att fånga, tycker Lexi/valpar. När vi kom upp uppfordrade Lexi till lek, som jag hängde med på ett tag, sedan filade jag hennes klor. Motstånd, ja visst men inte så mycket, vid filningen av de sista klorna sov hon nästan. Inte mycket motstånd att bjuda efter en så händelserik dag.

När jag sitter med min sovande valp i famnen, så kan jag inte låta bli att bli förundrad över naturens fantastiska verk, den lilla hund, helt färdig men fortfarande så liten. Tecknad på ett så vackert och fulländat sätt att det inte bara får mig förälskad och förundrad utan också för att hennes artfränder skall kunna tolka henne så lätt som möjligt, flockdjur bjuder på hela sig själv till priset av att få vara en i flocken.

De hundraser som människan lagt minst hand vid för att frisera/ändra utseende på fascinerar mig mest, vilken klokskap det finns i generna/naturen. Här behövs inga snabba bilar, inga datorer, ingen frys, man lever inte i överflöd, man lever livet i livet och med livet i den tid det existerar, det är en av de stora upplevelserna man får sig till livs, när man lever med hund.

Nu har vi bara några kissrundor kvar och en måltid innan det är natt. Jag sparade en liten bit av min lax, jag hade till middag, den biten skall Lexi få i sin kvällsmat. Den maten var det bästa hon fått, av hastigheten och renslickningen av matskålen, att döma.