Söndagen den 20 April ;

Sedvanliga morgonrutiner sköttes perfekt. Lexi fick gå både ner och upp en trappavsats i trappuppgången. När vi kom in från andra kissrundan, så kastade jag några torrfoderkulor som godisar in i rummet.

Medans hon sökte och åt upp dem så hade jag lagt ut fler i köket och i (sängloftsrummet) kontoret. Jag sa när hon kom studsande till mig, du får Leeta mer Godis och rörde min hand över golvytan. Detta handtecken och uttryck har jag haft hela tiden, då jag lagt/gömt/slängt godis till henne, så hon är bekant med det.

Men ännu är hon inte hundraprocentig, så till vida att hon använder inte nosen helt utan hon yrar runt lite. Men denna inlärning lär bli den första som fastnar, eftersom det är den mest naturliga delen för hunden/vargen att kunna med sin nos finna/söka mat. Dessutom är det så att jag blir inblandad i (all) mat hon får, det knyter oss närmre och gör att det blir mer och mer lönsamt att lyssna till mig.

När jag äter min kvällsmat, goda mackor med tea, det gör jag oftast framför teven i soffa, så kråmar sig Lexi allt vad hon kan och ibland skäller hon till, hoppar ner på golvet från soffan och sitter fint och tittar på mig. Alla medel är tillåtna vid försök att tillskansa sig mat/näring. Jag tittar inte på henne, fast ibland kan jag inte låta bli att skratta – hon är jättesöt när hon gör sig till. Normalt tittar jag inte på henne, kommenterar inte henne och efter ett tag märker hon att det lönar sig inte att tigga, då lägger hon sig ner på golvet eller i soffan bredvid mig det belönar jag med Braa.

Häromdagen, det har jag glömt att nämna, träffade vi en Schipperke kille på nio månader. Kul och nyttigt med olika raser att träffa, de två kunde nog haft kul om vi träffats på ett lämpligare ställe, där de kunde varit lösa. Vi träffades på Drottninggatan.

Nu precis så tog jag fram visselpipan, jag såg från mitt burspråksfönster, som är i kontorsrummet, att Lexi var på balkongen. Jag visslade, hade en godis beredd, hon kom som skjuten ur en kanon, jättebra. Det är väl två dagar sedan jag använde visselpipan senast.

Det är relativt lyhört i vår lägenhet, vi hör Anna-Lisa när hon går över oss, vi hör Bror när han hostar/skrattar, det är Miltons husse, så troligen hör de även oss. Det är helt ok för det är inga störande ljud och det är trevliga människor, min point är att Lexi hör väldigt många ljud som inte bara kommer från ställen som berör henne/oss när vi är hemma.

Hon har vant sig vid de flesta ljuden och reagerar inte på dem, men så uppstår något ljud, ofta ljust i tonen, eller väldigt upprepande, som en väckarklocka på en tevefilm häromkvällen. Då far hon upp i sittande ställning , ibland från sovande och lyssnar, efter ett tag brukar hon titta på mig. Då kommenterar jag till exempel med det är bara teve, det är Anna- Lisa och så vidare, än så länge verkar hon inte blivit skrämd, bara störd.

På vår lunchpromenad träffade vi både Håbe, Peggy en Jack Russel och en Bichon Frisée, Lexi är artig och försiktig vid noskontakten sedan tar snabbt valpbuset över. Håbe som hon träffat innan var hon däremot avvaktande mot relativt länge, trots eller kanske på grund av att han nosar på henne en gång, sedan står han och tittar åt ett annat håll. Är man cirka hundra människoår så är man inte så intresserad av en treårings joddel.

Vi träffade också en familj där sonen, cirka sex år gammal, var intresserad av Lexi och hon av honom, men han vågade inte riktigt gå fram till Lexi som hoppade och skuttade mot honom. Jag satte mig på huk och sa till honom -Ta denna godisen och håll handen helt plan, så kan du ge henne den. På tredje försöket vågade han hålla handen så stilla att Lexi tog godisen ur hans hand, de andra föll på marken. Så kom han pappa fram och skulle hälsa på Lexi.

Tänk att visa karlar inte förstår att de är stora och starka, han höll Lexis huvud i ett järngrepp och liksom ruskade henne fram och tillbaka. Hon hade inte en chans att hälsa eller något, jag knackade honom på axeln och sa: -Hörru pappa ta det försiktigt, ett fånigt leende och - Vadå kom ur honom. Jag orkar inte kommentera så jag lockade Lexi till mig och vi gick, därifrån.

Män som är så härliga i sin styrka och trygghet, men en del av dem verkar ha svårt att se sig själv i förhållande till omvärlden, undrar om han hälsar på sina barn likadant.

Ni män ta fram det bästa hos er, tryggheten sätt er på huk, bjud på er själva och försök förstå att alla inte har samma sätt att uppfatta världen.

Vi har precis varit en liten sväng i Pålsjö skog, bland vitsippor, pinnar, stubbar och massor av bokollonskal och av gamla prasslande och idag flygande boklöv, det vindar rätt bra idag. Nu ligger Lexi på balkongen och jag hör ett konstigt ljud, reser mig snabbt, går dit för att kolla, hon har tagit ut sin tuggpinne. Hon tittar väldigt förundrat på mig, precis som denna får jag väl ha?

I skogen visslade jag på henne, med visselpipan, ett par gånger då hon var långt borta, jag hade ”långlinan” på henne, hon kom direkt och belönades med Braa och godis. Godis lade jag också på ett par stubbar, som hon fick finna själv efter att jag påkallat hennes uppmärksamhet, att det finns något här, Leeta Godiset.

Rose-Marie, en hundvän kom på besök i eftermiddags. Hon hade en inslagen present med till Lexi, hon fick paketet och på noll sekunder hade hon öppnat det. Det var en handduk för Lexis tassar, svart med broderat tassavtryck på.

När vi var på en av kortkissrundorna idag, så hade en jätteaffisch lossnat från någonstans och blåste omkring mellan träden i Kungsparken, den var skum. Lexi fick inte focus på vad det var, så jag fick lyfta upp henne för att få henne framåt, hon blev så rädd när vi närmade oss den att hon nästan slingrade sig ur mitt grepp. Jag satte en fot på affischen och släppte ner Lexi. Ja ta den, sa jag och nu var den ju fast och flög inte hej vilt i vinden och då vågade hon sätta tänderna i den. Den var så stor att den täckte henne dubbelt när hon bet tag i ett hörn och vinden virvlade runt resten av affischen. Det stod människor längre bort och gjorde som jag, log och tyckte det såg gulligt och komiskt ut.