Tisdagen den 22 April ;

Lexi fäller jättemycket nu och mjällar lite, speciellt vid bakpartiet av kroppen. På torsdag skall vi ju till veterinären och vaccineras, jag väntar tills då och kollar om det är vanligt pälsbyte eller om hon är för torr i pälsen.

Mina tidigare hundar har fått äggula och lite rapsolja i maten emellanåt, men det känns som att det inte skall behövas redan, hon är ju bara inne på sin tolfte vecka kollar kanske med Leena idag.

Andra morgonpromenaden gör jag lite längre, nu. Inte bara ut för att sköta sina behov som vi går ut, utan ut för att socialiseras och för att göra av med energi ute, fast denna process går i långsam takt. Vi leker fortfarande mest inne och tränar in olika saker såsom, visselpipan, sitt, tumme tott och allt annat som tränas för att få in ett normalt hemmauppförande.

Jag har en stor skumgummimadrass klädd med ett luddigt fodral, den har legat framför soffan och liksom varit utgångspunkten för leksakerna och leken har skett mestadels runt omkring den. Nu har jag lagt leksakerna i en hundgrotta, som jag haft i många år, till alla mina tidigare vovvar. Det är en byggd hylla längs med ena hela vardagsrumsväggen, därpå har jag ljus, cd-spelare och ”pillegurer”, hyllan har en frontvägg och under en del av denna hylla är det en inredd hundplats, jättemysig.

Skumgummimadrassen skall jag ha med mig till exempel på radion, när vi går bort och så vidare, den kommer att kallas för Din Plats. Ikväll skall vi gå på middag jag och Lexi och då börjar inträningen med denna Din Plats. När jag inte använder den speciellt så kommer jag att lägga den i hundgrottan och så kan hon leka med den. Hittills har hon försökt ”mörda” den flera gånger om dagen och ibland bara somnat in på den.

Idag har vi haft städdag, jag stängde in Lexi på kontoret, medans jag dammtorkade och gjorde rent i badrummet. Först stod hon och gnällde vid grinden men eftersom jag varken tittade, talade eller brydde mig om henne, så gav hon sig och gick och lade sig i sin iglookoja, jättebra. När jag dammsugade och torkade golvet, så fick hon en uttjänt tvättsvamp (äkta svamp) av mig, den upptog hela den tiden jag behövde. Tvättsvampen smulade ner så jag tog den, gav henne en godis och dammsugade upp det skraffset.

Under städningen var jag ute med henne två gånger, en runda jag själv tog initiativet till och den var en kort sväng till Gröningen, där vi träffade Fanny. Den andra kissrundan tog Lexi initiativet till, genom att hon gick till dörren och gnällde och krafsade, jag skyndade mig ut med henne.

Hon kissade och jag märkte att hon skulle kunna bajsa men lilla fröken har kommit in i tidiga tonåren, tror jag. För hon bara tramsade runt, i denna åldern brukar man kunna hålla sig lite grann för att få vara ute längre och eller upptäcker något som fångar ens uppmärksamhet mer.

Något annat kan för en stund ta uppmärksamheten ifrån att man är nödig, detta betyder inte på något vis att en hund i denna åldern är rumsren eller jävlas med oss. Det är bara förstadiet till att kunna reglera sina behov, de flesta hundar kan inte rent fysiologiskt hålla sig förrän de är runt ett halvår.

Idag var jag tvungen att gå på banken och några ärenden till i staden. Vi gick och Lexi blev mest buren, ”magväskan” blev upptagen med plånbok, bröd och så vidare. Lexi fick trots det gå på många olika ställen i stan och in och ut i vissa affärer, hon skötte sig strålande.

Mitt på vår fixarpromenad så träffar vi på Susanne, som sitter och fikar i solskenet. Susanne kallar på långt håll Lexi, Lexi lyssnade direkt och försökte lokalisera varifrån ljudet kom. - Kalla igen och rör på dig eller vifta med något så att hon får focus, sa jag. Lexi blev jättelycklig när hon upptäckte Susanne, upp och hoppa och tugg/bita i alla dessa mysiga saker Susanne har, långa öronhänge, sjalar och snören, modernt nu med mycket häng, kul tycker nog Lexi.

En valp får lov att hälsa så här tycker jag, de människor som vill hälsa på en valp får också räkna med att valpar inte kan kontrollera sin glädje, det kommer tids nog av att man är stor nog att kunna behärska sig. Träningen för det pågår sakta framåt med åldern. De människor hon träffar ofta löser också ofta det genom att de blir mindre översvallande själva vid hälsning.

Om man inte vill ha en hoppade valp/hund vid hälsning, så gäller det bara att ignorera detta beteende och belöna/hälsa på dem vid rätt beteende till exempel när alla fyra tassarna är i marken.

Kvällspromenad i Margaretaparken, trehundra meter hemifrån, med Esther.

Jag bar Lexi fram och tillbaka till parken, där träffade hon en West highland white terrier - Majken och en liten pojke som ville spela fotboll med henne. Esther däremot ville inte alls med Lexi, hon visade tänderna och när Lexi inte tog det på allvar och närmade sig Esther, så gjorde Esther utfall och lyckades väl sätta tänderna i/på henne. Precis hemmavid så träffade vi en strävhårig taxdam, som jag kallar Taxelina. Hon hälsade artigt på Lexi men var inte vidare intresserad av mer.

Kvällsmat och sova en stund innan vi går ner en trappa på middag. Har jag sagt att jag oftast värmer kycklingriset en kort stund i mikron, innan jag blandar det med torrfodret och tillsätter A-filen. Hundar gillar ljummen mat och så doftar det ju mer då.

Lexi sköte vår första middagsbjudning med glans, mycket hälsa och kolla här och kolla där. Ett helt nytt hem med massor av dofter och grejor. Inte valpsäkrat här inte. Jag hade Lexi i knät för att lugna ner henne medans jag åt förrätten, sedan hade hon somnat in. Då lade jag henne på Din Plats och där låg hon i princip hela kvällen.

Vid midnatt tackade vi för oss och gick ut för att kissa, då träffade vi Håbe. Att träffa någon och speciellt en hund vars nostryffel är nästan lika stor som hela Lexis nos, mitt i natten var lite skrämmande.

Lexi var mycket försiktig och sänkte svansen, hade lite ragg, tittade till hälften bort, hälften upp på Håbe, som till skillnad från dagtid tyckte att Lexi var roligare att hälsa/nosa på. Fast det egentliga skälet var nog att det var mig han träffade. Jag har alltid hundgodis i fickorna och alla hundar som känner mig vet att det också bjuds. I och med att Håbe var så ”framfusig” och Lexi reserverad, så blev det en perfekt hälsning, jag och Håbe hälsade först.

Det är en trygg och bra signal att man som människa hälsar först, då kan man också ge klartecken till vår hund att hälsa, när vi kollat att det är en trevlig individ vi möter. Detta är ett sätt som jag kommer att sakta plantera in i Lexis hälsningsrutiner, både med människor och hundar/djur. Bortsett från individer som hon känner väldigt väl, som nästan ingår i den innersta kretsen/flocken, dom har hon både rätt och vetskap om så väl att där behöver inte jag vara först, alltid.