Fredagen den 25 April ;

När jag tvättade håret, med huvudet hängandes över badkarskanten, imorse så ville Lexi leka. Hon nöp mig i knävecken, Aj sa jag och hon backade direkt. Detta är en minnesbild av att jag börjat ge igen med nageltryck i munnen på henne när hon biter mig i fingrarna och då säger Aj samtidigt som hon piper till. Hon återkom och ställde framtassarna på badkarskanten mellan mina ben och studerade hårtvätt. Hon biter bara idag, nästan, av klumpighet vid lek och när hon går i övertrim. Det åtgärdar jag med att mitt engagemang upphör direkt.

Den gröna krokodilleksaken jag köpte häromdagen, den med en tennisboll i ändan och en pip i huvudet, är jätterolig. Jag har flera gånger provat att hålla denna pipleksaken och pipit med den i luften oåtkomlig för Lexi, hon är snabb på att minnas att leken fortsätter vid ögonkontakt.

Hon är så stor nu att hon äter sin mat utan min inblandning, hon rör sig ju också i lägenheten utan att hela tiden vara vid mig, nära mig är mer ett måste när man skall sova, idag. När hon står och äter så ibland går jag dit och lägger i något gott i matskålen eller bara stryker henne lätt över ryggen och säger God mat, Braa. Allt för att fortsätta att plantera in att jag inte är något hot nära henne och mat.

När vi går ut nu och det inte är bråttom så får hon gå ner för trapporna själv, upp får hon dock max gå en tredjedel av trapporna. Upp frestar mer än ner och hon har ju massor kvar att växa, plus att hon rör sig inte på något vis med säkra steg i trappor ännu. Jag stödjer givetvis henne med halsband och koppel nerför trapporna och det behövs för hon druttlar till ganska ofta.

Utomhus träffar vi en del av tidigare nämnda hundar på våra kissrundor, snart är det dags att släppa henne, då vi träffar dem på lämpliga platser, långt från trafik. Hon är nu vaccinerad och relativt bra på focus och vet vem jag är.

Eftersom jag har ett så kallat ”Retrieverkoppel” på henne så har jag skaffat ett halsband som hon får ha på sig när hon är lös. På halsbandet har jag skrivit; Hittelön Ring och telefonnumret, man skall aldrig uppge varken hundens eller ens eget namn. Det är nämligen lättare att behålla en hund vars namn man känner och hundstölder förekommer, faktiskt.

Detta halsband har klippts av och sytts ihop igen med hjälp av en bit gummiband, på så vis kan hon inte fastna i något eventuellt buskage, som hon kanske skulle befinna sig i. När hon har växt till sig i halsmåttet, hon skall väl få si så där en trettiofem till fyrtio centimeter runt halsen som vuxen. Då får hon på sig ett så kallat ”jakthalsband”, det är efter samma princip som beskrivet halsband, fast i jägarnas färg, det vill säga nästan fluorescerande orange, när hon är lös.

Nu när hon sover i iglookojan och jag går från kontoret så stänger jag grinden efter mig, hon kan då inte komma igång igen genom att följa efter mig och hon lär sig för varje gång/dag att det är ok att sova fast att jag inte är alldeles inpå.

Visselpipan tränar jag med idag. Min visselpipa i renhorn har två ändar man kan blåsa i, man kan om man är skicklig få fram flera olika toner. Jag använder två, den smala pipändans ljud för Hit och den tjockare pipändans ljud för Ligg/Plats.

Idag har jag börjat träningen inomhus och kommer att träna detta även utomhus med Lexi lös. Extra gott godis har jag idag, torkad oxlunga, den kommer att serveras emellan Doko, Frolic och några hundmatskulor som jag just nu har i min blandning i vov godisskål.

Första gången lös på Gröningen, det var folk- och hundtomt, bara några kajor, som retades. Jag släppte kopplet på Lexi, när hon höll på att dissekera en gräsrot och jag gick vidare framåt. Hon skuttade med och fortsatte som hon brukar, att kolla in alla små detaljer/skräpsaker, rätt vad det var så var det cirka tio meter mellan oss, en kvinna kom gående snett bakom Lexi.

Jag visslade i pipan, hon tittade upp och fann inte mig där jag brukar vara, alldeles intill. Hon blev desorienterad i blicken och lite snabbt lyste skräcken i hennes öronställning, snett uppåt bakåt och ögonvitorna syntes, strax innan jag visslade igen samtidigt som jag satte mig på huk och gjorde ”en stor famn” med armarna viftandes.

Hon kom som skjuten ur en kanon, hon fick en godis. När man är liten valp så kan det tyckas att de är kaxiga och framåt och då tar man kanske för givet att de uppfattar allt i omgivningen, som vi själva gör men så är inte fallet.

Och blir man dessutom rädd, övergiven, då kommer paniken innan öron, ögon och nos sätts i arbete. Det är alltså viktigt att man som matte/husse är medveten om att ens lilla tuffa hund inte alls är så tuff, man måste vara steget före så att man slipper för mycket stress och en eventuell flykt åt fel håll, för att söka skydd/mattehusse.

Nu i eftermiddag kommer Erik, undrar då hur överlyckligt hysterisk hon då kommer att bli. Hon blev jättelycklig men hälsade ändå, tyckte jag, på ett igenkännande sätt. Hon såg ”lycklig ut ” när hon satt i soffan hos honom och hon tittade på mig. Vist är det så att riktig flockkänsla innefattar att man är flera individer i en flock.

Vi var en promenad på Gröningen och där träffade Lexi, Dvärgschnauzern Nelson som lät sig valpundersökas, till en del innan hon blev för intresserad av hans bakdel, då morrade Nelson till lite dovt, knappt hörbart och Lexi backade direkt.

Hon tog en pinne i munnen och började tugga på den. Tänk vad jag tycker att de är härliga i sitt enkla klara kortfattade språk, hundar. Inga krusiduller eller överdrivet tjat. Kort och klart, Låt bli.

Lexis beteende är klassiskt, man blidkar genom att visa totalt ointresse och i detta fallet löste pinnen överslagsivern, som valpar oftast har.

Idag blev en tröttsam dag, hon var vaken alldeles för länge i eftermiddags på grund av husses ankomst, men det löser vi med att visa husse allt hon lärt sig och att hon fick en knivig kartong med godis att öppna. Det stjäler energin som ger överslag, bit och pip. Sedan ut och sköta sina behov därefter nykokt kycklingmiddag och sen sova extra tidigt plus hela kvällen i soffan sovandes och kelandes före nattens sömn.