Måndagen den 5 Maj ;

Sedvanliga morgonrutiner efter att vi tagit oss ner från sängloftstrappan, som nu börjar bli jätteknökig att bära Lexi i.

Trappan upp till sängloftet är gjord längs med väggen och fungerar även som bokhylla, det finns en ledstång att hålla sig i. Problemet är att varje trappsteg är cirka trettio centimeter högt och trappan är ungefär lika bred. Nu när Lexi växt så är det svårt att hålla henne med bara en arm. Jag skall se om jag kan ha en sele på henne och på så vis stödja henne ner för trapporna, om hon då går själv. När hon är större kommer trappan inte att vara något problem.

Jag och Lexi åt ett äpple ihop, hon stal det från fruktkorgen och jag skalade det, jag äter alltid skalade äpplen. Hon fick en liten bit ifrån min mun nästan vid varje tugga jag själv tog. Hon tar jättefint, det är bra för kontakten att kunna ge sin hund mat via munnen, det är ju så tiken gör för att bland annat lära valparna social hälsning.

På lunchpromenaden gick vi till Gröningen, på vägen dit får vi träna Gata. Mot Gröningen tar det kortare tid för Lexi att minnas vad man gör när matte säger Gata. Sitt och ta kontakt, är det bilfritt så ger jag mitt frikommando, på vägen ifrån Gröningen kan vi sitta där vid trottoarkanten en bra stund innan Lexi sitter ned och tar kontakt.

Vi träffade Peggy och Fanny, Peggy är jättesnäll och lät Lexi kaxa upp sig, det gjorde inte jag. Jag tog direkt tag i hennes kindskinn och sa Va, hon gav sig, Bra och varsågod att lek med Peggy. Fanny däremot tycker att Lexi är tung och våldsam så hon fräser av, det lyder Lexi men är inte sen på att komma igen. Våra lek/hälsningar är korta max fem minuter.

Nu skall jag gå ner och hämta en grej i källarn och kasta soporna, så Lexi får vara ensam en stund, hon har ätit och ligger här inne hos mig, nu. Jag hörde henne gnälla när jag kom in igen men låtsades inte om henne, var i badrummet ett tag och sedan hälsade jag inte förrän hon gick och lade sig.

Halv ett fick vi, väntat, besök från Stockholm. Min hundpsykolog kollega Gunilla med make Anders och deras två Australisk Kelpie hanar Filur och Dobber. Vi fikade och snackade och Anders var jättemysig att leka med, tyckte Lexi. Vi gick en promenad om Gröningen och upp över en bit av landborgspromenaden, en alldeles för lång Lexi runda. Jag bar henne mer än halva vägen, oj vad tung hon är nu, måste väga henne. Speciellt Filur men även Dobber var kul tyckte Lexi, man fick lukta på dom överallt och krama dom. Efter att den visiten och promenaden var slut tre timmar senare gick ögonen i kors på lilla fröken. Tur att jag har mycket skrivarbete idag så att jag kan sitta här vid datorn, då känner sig Lexi hemma och kan sova lugnt.

Vi borde göra några kortärenden på staden idag också. Vi gjorde det halv sex, en snabbsväng där jag bar runt på Lexi mer än halva biten. Man kan tro att jag förespråkar mycket stadspromenader med valpar, men det gör jag inte. Det är ju bara så att jag bor i staden även om jag bor på en lite undanskymd gata från själva centrum och då blir det så att nästan alla mina affärer finns i en del av staden som ligger i mitt närområde. Det skall tilläggas att jag aldrig kopplar min valp eller vuxna hund utanför någon affär, jag ber om hjälp utanför affären eller fixar valpvakt för att kunna gå och handla.

Efter stadsfixet , så städade jag. Lexi följde mig och dammsugarn, lite skraj var hon för den men ändå väldigt nyfiken. De andra gångerna jag städat har hon varit på kontoret och inte haft möjlighet att vara med vid dammsugarn som idag. Hon är en nyfiken, pigg och duktig liten hund, hon stannar kvar på balkongen, i soffan eller på kontoret även om jag går därifrån, oftast. Inget valp ranta efter om hon inte är pigg och sugen på bus eller vill ha uppmärksamhet för att gå ut eller om jag gör något som verkar kul eller skulle kunna smaka gott.

När jag gör min kvällsmat, goda mackor, så får hon alltid en liten bit ost. Hon sitter fint och tittar på hela tiden som jag gör i ordning maten och får sin ostbit när jag hyvlar osten, det har alla mina hundar alltid fått.

När de är vuxna så kommer de till precis det ögonblicket och lämnar sedan när de fått sin bit. Att en hund tigger tycker jag är helt självklart, det vore konstigt om man inte försökte få mat om man kan. Det är sedan bara upp till oss att ignorera dem så pass länge att de lär sig att det lönar sig inte.