Onsdagen den 7 Maj ;

Vi hade klofilning nu på morgonen, och öronrensning. Jag hittade en liten bubbla/finne på vänster fram och yttre falangklon, får kolla den imorgon, troligen borta då. Även unghundar får ibland vad som ser ut som acne, oftast är det på magen de gånger jag uppmärksammat det, på mina vovvar. Ut och kissa efter denna klofilningen, som fortfarande skapar en viss anspänning hos Lexi. När vi var ute så gick jag igenom henne med pimpstenen och sämskskinnet, - Vad fin du blev, säger jag i en skojig ton, som belöning. Hon tar åt sig och hoppar och blir glad och säger till och med boff.

Lexi har börjat att prata mer och mer de senaste dagarna, hon morr gläfs boffar, framförallt när hon vill något, som när min granne Marie inte satte sig fort nog ner på huk, nu när vi möttes i trappuppgången, för att hälsa på Lexi.

Jag kommenterar det med –jaså du kan Prata, så har jag börjat att etablera ett kontaktord för ljud.

Vi lekte lite med den stora tennisbollen med Tack träningen, det börjar fungera, när vi var ute nu på andra kissrundan, så tog Lexi något som såg äckligt ut i munnen, jag sa Tack och hon släppte direkt. Bra och en godisbelöning.

På lunchpromenaden som vi tog på Gröningen, längs med järnvägsspårets stängsel går en lång gång med en gräsvall och buskar som bildar en barriär mot Gröningens öppna yta. Där går många med sina hundar, för att slippa plocka upp efter att hundarna bajsat, äckligt och trist att folk inte kan anstränga sig lite mer för allmän trevnad.

Anyway när vi gick där så lät det samtidigt som kanonskott från Danmark, när vinden ligger på från Danmark så hör man ibland till och med bildäck som skriker, från någon fortkörare eller så. Det är fyra kilometer rätt över sundet mellan Helsingborg och Helsingör.

Lexi blev jätterädd och ville upp till mig och försökte vända om, jag fortsatte bara framåt men var lite orolig att hon skulle kunna backa sig ur sitt nya halsband, som är lite stort, men det klarade sig.

Jag hittade ju som sagt var ibland de överblivna sakerna från min affär, ett halsband som passar Lexi, av den typ jag lät en tjej i Norrland sy till mig, till min affär. De är två centimeter bredda och sydda i mjukt tyg och av konstruktionen halvstryp, nu finns denna typ av halsband i alla hundaffärer, de är jättebra och mjuka för hundhalsen, plus att de inte sliter något päls runt halsen.

När vi kom ut från gången och Lexi fick se var vi var, mitt på Gröningen så blev hon genast gladare. Jag kopplade om henne till flexikopplet och gick en liten tur. Vi träffade Baloo som sin vana trogen försökte komma från Lexi, men när hon upptäckte något spännande i gräset så tog han chansen att lukta försiktigt på henne.

Vi mötte också Ceasar, Cairnterriern som hon kan gå på, bita i pälsen och göra vad som helst med , ännu så länge. Han tycker det är ok, vilken lycka för Lexi efter mötet med Baloo, där inget hon gör får honom till att vilja sätta nos mot nos.

När vi kom upp och hon ätit så ville hon leka, då ringer telefonen. Det är på gott och ont att vara arbetande hundpsykolog hemma och samtidigt ha en valp, som skall ges tid och fostras.

Hon passade givetvis på att ”jävlas” när jag var upptagen, när jag såg henne genom burspråksfönstret så stod hon på balkongen med hela munnen full av jord och försökte få in mer, hängande över en stor kruka.

Vad gör man då, behåller lugnet och man ber om två minuters respit i telefonen och går ut och hämtar in valpen torkar henne om och i munnen och tar med henne in på kontoret. Stänger grinden, två sekunder senare sov hon. Det är nästan alltid så att överbus betyder övertrött.

Eftermiddagspromenaden blev till Vikingsbergsparken. Vi går små kortare sträckor nu, dem som jag bar henne till för cirka en tre veckor sedan får hon nu gå till själv, mer eller mindre hela sträckan. Lexi pluttar och kissar också nu på okända platser, även om hemmavid fortfarande är att föredra för att släppa sin doft. Nu är det mycket full fart framåt och plötsliga tvärnitar, gärna mitt framför ens fötter. Det händer ju att man trampar på henne, hon har så små tassar att man är rädd för att något skall gå sönder på henne, det låter så ibland.

Jag skall arbeta med en konsultation nu och då kommer Erik och är med Lexi, det vet hon inte så klart, så sjövild av glädje blir hon strax. Bra att jag bränt bort lite energi då med promenaden. Familjen Karlsson kom upp på tio minuters visit strax innan Erik kom, hon blev sjövild och glad. Jag fick hålla henne i famnen en stund och hon nästan somnade. Sova mycket i kväll och i natt hoppas jag på då vi imorgon skall undervisa i en gymnasieskola, hela dagen. Ett eldprov känns det som.