Fredagen den 9 Maj ;

Lexi gick ned för sängloftstrapporna med hjälp av selen, redan idag gick hon med mer självmedvetna steg. Morgonkissrunda runt Teatern och upp och leka efter maten. A-Filen är numera ratad och älskad är de flesta sorters frukt, idag fick hon en halv persika i maten, den åt hon upp först.

Det var burkpersika så klart, de färska är inte här ännu på länge. Vi får se om hon gillar alla de frukter som sommarn bjuder på. Min erfarenhet är att detta med att gilla så mycket olika frukt och grönsaker oftast är en valpgrej, som vuxna hundar inte gärna äter, tiden lär visa vad Lexi tänker göra.

Vi gick ut för lunchpromenad och att hämta vår kavring, som jag köper varje vecka på ett bageri på Kullagatan. När vi kommer ut från porten står Erik där, han hade hämtat sin cykel på gården. Lexi blev så överlycklig och eftersom hon var mycket kissnödig så kissade hon en skvätt på honom, så klart eftersom han bar upp henne för att hälsa. Erik stack igen och upp dök nästa bekant Gunilla med sin foxterrier tik, dom fick vi ju hälsa på. Vi han inte mer än femtio meter, till gräset vid Teatern så kom en granne, Maggan cyklandes – Hej Lexi, sa hon och stannade för att hälsa. Vi gick över stora gatan, Drottninggatan mot Kullagatan, den inleder city mot norra delen av staden.

Vi hann inte långt förrän det var nästa bekant, Eva-Lotta som måste stanna och hälsa. Vi gick upp i Öresundsparken, där jag tänkt gena ner mot staden, igen för att komma på Kullagatan, där vi skall hämta brödet. Så träffar vi uppe i parken Marie med sin Pyreneiska vallhund Virus. Vi blev ståendes och pratade ett tag och Lexi fick riva och slita i hans mysiga långa päls. Jag tog en omväg resten av biten mot mitt bröd, för jag ville inte ha mer kontakt just nu med Lexi, jag märkte redan att hon började bli stresstrött och ändå var det kanske högst tjugo minuter sedan vi låste vår ytterdörr.

Jag bar Lexi hela omvägen, måste väga och mäta henne nu igen, oj vad tung hon är. Hemma igen så fick hon i maten smakprov på min mat, fiskpinnar och potatis, hmm gott, den skålen slickades ren. Lexi satt på balkongen ett tag medans jag gick igenom posten, nu sover hon i sin iglookoja. Sedan sov vi middag ihop.

Mia på Just nu tryck, skall ha Lexi en stund så att jag kan gå och handla. Den stunden blev en timma, vad skönt att få röra sig fritt en hel timma på staden.

Jag måste erkänna att jag är dålig på att träna ensam hemma träning med Lexi, kan bero på att jag har jättemycket att göra nu. Så när Lexi sover så måste jag sitta vid telefon och datorn för att få jobbat undan.

Men jag skriver upp det på ett par lappar, som jag sätter på olika ställen i lägenheten, nu. De kan påminna mig flera gånger om dagen, så att jag tvingar mig själv att bli bättre. Det är en av förutsättningarna för ett trevligt hundinnehav att ens hund kan vara ensam i lugn och ro.

Rådhusklockan slår nio på kvällen och jag sitter vid datorn, precis som jag reser mig för att hämta en pärm, så gapskrattar ett par flickor på gatan. Lexi far upp och försöker fly upp på sängloftet, raggen rest och svansen mellan benen, först ignorerar jag henne men inser strax att om hon har ”tur” i sin panik så kommer hon upp på första trappsteget och då kommer hon att kunna göra sig illa, så jag får ta henne och lägga in henne i iglookojan.

Det tystnar utanför och Lexi lämnar igloon, och går ett varv i lägenheten. Teven står på i rummet och jag hör henne gnälla, det kommer jag att ignorera hon får hitta stöd här hos mig i sin iglookoja, själv.

Detta måste vara ett pinscheranlag och givetvis ovanan av att höra så plötsliga höga ljud, det lär hon vänja sig vid. Här där vi bor vimlar det av folk sommartid och mycket gap, skratt och skrikande är inte ovanligt på sommarkvällen eller natten.

Pinschern är en mycket vaksam hund, inte nervös men vaksam och eftersom Lexi bara är ”barnet” och ovan vid vissa ljud, händelser så kan det se ut som hon kanske är en nervig hund, jag tror bara att det är ett starkt anlag som inte vant sig vid livets plötsligheter, ännu.