Fredagen den 6 Juni ;

Imorse var Lexi lite avvaktande vid Teatern, där vi såg kråkungen igår kväll. Jag promenerade på och hon hängde med, lite ragg rest hade hon, den la sig och hon kopplade av efter en stund.

Hennes lek med mig och leksakerna har bytts mot lite häftigare och häftigare rörelser och ljud. Hon är större och har mer kapacitet att till exempel dra i dragkampen, att morra när hon skall imponera i leken, rör sig häftigare och stabilare men fortfarande missar hon tämligen ofta. Missar eller slarvar så att min hand kommer emellan och blir biten i ihop med leksaken. Ibland säger jag Aj och hon reagerar med att släppa, andra gånger kanske hon inte är lika snabb på att släppa.

Blir hon för yster och inte längre lyhörd så går jag ifrån, jag leker inte lekar som inte jag uppskattar blir mitt meddelande och hon får själv tolka och fundera ut hur man gör för att leka mer med matte. Hon lär sig hela tiden tycker jag, att ta försiktigare och veta var hon sätter tänderna.

Tänderna ja, nya framtänder både uppe och nere nu, bara en gammal tand kvar uppe. Snart börjar hörntänderna att lossna, då skall jag passa på att fånga en. Jag har sparat en framtand som jag trampade på häromdagen där den låg på golvet.

Lexi ligger ibland i soffan, fast jag sitter på kontoret, hon börjar bli stor. Då känner man sig tryggare och behöver inte ständig närhet, på gott och ont är detta första tonårsstadium. Jobbigare när man är ute och hon är lös och kanske jobbigare att ha koll på hennes förehavande inomhus också men ännu är hon gladast/tryggast med att oftast var nära, veta var jag är.

Detta är en helt naturlig del i utvecklingen som man som hundägare bör vara medveten om och passa på att ta tillvara med inlärning, i en positiv kul anda, knyta upp hundens nyfikenhet och samarbetslust. Extra mycket genomtänkt träning kommer nu att krävas, för en lyhörd och harmoniskt fortsatt tonårstid som ständigt kommer att skifta i mottaglighet från hundens sida, helt beroende på hur vi parerar de olika situationerna som uppstår.

Till något helt annat, det verkar som Lexis slidkatarr – de gula flytningarna har avklingat något av sig själv, vi får se på tisdag, då Ewa är åter på sin klinik om vi behöver gå dit.

Vid lunchdags så gick vi till stan, jag och Lexi, några ärenden skulle uträttas. Stan ger fortfarande Lexi väldigt många intryck och hon blir trött fort, vilket yttrar sig i bit i koppel mest. Jag lämnade Lexi hos Mia en kort stund för att handla på Cityhallen, hon var väldigt stökig att gå hem med och med händerna fulla av kassar blev det inte lättare, men jag lät mig inte provoceras utan stannade när hennes bitande i kopplet hindrade min framfart och fortsatte inte att gå förrän hon slutade. Dessa stopp skedde massor med gånger på vägen hem, mellan Mia och vårt hem är det kanske trehundra meter.

Hela stadsprocessen tog en timma och då hade Lexi varit hos Mia i tjugo minuter, så det var ingen lång promenad men som sagt full av intryck, nu sover hon och vi skall i skogen i eftermiddag. Idag är det studenten i stan, två i vårt hus har studenter att gratulera, det lär bli livat ikväll och inatt så bilen ställer vi hos frissan, troligen mer säker där än utanför här. Lexi skall jag försöka hjärngympa eller på annat sätt bränna energi från så hon är trött till kvällen/natten.

Lexi har lämnats ensam idag, genom att jag gått ner och lagt pengar på p-automaten till bilen, jag har suttit på balkongen ett tag och hon var på kontoret. Hon verkar cool när hon är själv, eller rättare sagt när jag lyssnar efter ljud hör jag inget och när jag kommer ser hon cool ut, fast vaken och glad.

Kistan i burspråksfönster har hon bara lyckats att komma upp på en gång, jag lyfter upp rumpan på henne fortfarande, hon ställer sig i position med framtassarna uppe på kistan och oftast så hjälper jag henne upp. Om jag inte gör det så lägger hon sig ner på Bia bädden som står precis nedanför, en av de bästa hund”korgar” som finns.

Vi gick ut en kissesväng, jag gick med henne längs järnvägspåret, vid Gröningen. Hon tycker där är lite läskigt, buskarna som är precis inpå en där, i buskarna är det säkert både fågel, kanin och kanske någon katt, det doftar och låter konstigt där inifrån ser hon ut att tycka och två meter från buskarna går järnvägen med sitt höga stängsel, vilken hon inte bryr sig om alls nu ifall det kommer ett tåg. Klofilning, ögonbad och tvätta med ljummet vatten i rumpan, hennes slidkatarr, om än avtagande lämnar spår av torkat sekret på håret vid rumpan och låren. Klofilningen är fortfarande en kamp, undrar när hon tänker ge sig.

Nu är klockan halv fyra och dom börjar tuta och tuta, studenterna åker runt i stan ett slags ärevarv och för väsen. Lexi har snettbakåt ställda öron och lite skärrad blick, nu åker vi till skogen för att slippa detta oväsen.

Vi åkte till Pålsjö skog och gick en promenad med ”långlinan”. Jag tränade henne på vänta, och kom och belönade rikligt med kycklingköttbulle, hmm gott. Hon löd på Nej vid flera tillfällen då hon såg skogsduvor som satt i klunga i skogen och käkade, bra gjort. Efter skogen åkte vi om vovvegravarna , då fick hon vänta i bilen. Sedan åkte vi ut till Viken och bjöd Birgitta och Per-Åke på en bakelse, där satt vi två timmar. Lexi gick en vända i deras lilla trädgård, som mest består av plattor, sedan arrangerade vi en skön plats till henne i en stol vid mig, där sov hon gott.

Vi parkerade bilen vid frissan och gick en lagom promenad hem, i Margaretaparken mötte vi Softisen och Tibetanska terriern, som vi mött förut. Dom två skällde och drog och visade upp ett ohyfsat, otäckt beteende, Lexi reste ragg och backade undan och gick så långt ifrån dem som möjligt, jag fyllde i och sa Usch vilka fasoner. Lexi tittade på mig och jag sa Ja håller med dig, sådana undviker vi. När vi kom hem blev det mat och vad jag hör är hon lite pigg så jag kanske måste göra någon hjärngymping med henne. Ute är det ännu relativt lugnt, vi får se om senkvällen och natten också blir det. Långsamtal med Susanne, fick Lexi att bli överjobbig. Jag vill ha din uppmärksamhet matte, tyckes hon uppföra sig som om hon tyckte. Jag försökte ge henne tuggpinnen/benet och på annat sätt lugna henne, det gick inte. Hon blev placerad på kontoret, hon gnällde till men gick och la sig på sin Plats, senare gick vi upp i sängen, vi sov gott och oväsendet utanför var inte så farligt som befarat, glas som gick i kras hördes ett part gånger innan vi somnade.