Onsdagen den 3 September ;

Imorse hände ett framsteg. Normalt när jag filar Lexis klor och har omvårdnad av henne, så brukar jag förbereda och sedan så bara lyfter jag upp henne, har hon hunnit märka att jag tar fram grejorna så brukar hon gömma sig, under en av fåtöljerna, inte för att det hjälper henne, jag tar fram henne där ifrån men ändå.

I morse så såg Lexi att jag plockade fram sakerna för hennes omvårdnad. Något senare så satte jag mig på köksgolvet och sa skall vi Fila klorna, jag satt där och väntade på henne med några små lockrop då och då, hon kom fram till mig, kul. Jag filade klorna, rensade öronen och droppade lite ögonbad i hennes båda ögon, belöningen blev en Denta Stix.

Vid lunchtid hade jag jobbat på så bra att jag tänkte ta en promenad upp om Landborgspromenaden, den promenaden blev ända ut till Pålsjö skog. Två timmar hade gått när vi kom hem, men vi hade inte gått i två timmar, vi hade stått och pratat en stund med en bekant. Vi hade massor av godissök i skogen och tre fyra Stopp för att låta andra hundar passera, det gick jättefint. När Lexi skall hälsa på en hund, så måste hon kolla med mig först. Det vill säga att jag vill att hon tar spontan ögonkontakt, efter det får hon ok att hälsa, om det nu passar den andra parten så klart.

Eriks fjorton dagar med Lexi har definitivt tagit bort denna bit i Lexis uppförande, hon kollar nästan aldrig mig, så det är bara att börja om från början, hon lär väl bli varse att det kanske lönar sig att titta på mig. Om de vi möter har tålamod att vänta en stund så tittar Lexi på mig, men av någon anledning så tycker folk att en minut eller två verkar för besvärligt att stå och vänta på min Lexi, varför det blir färre hälsningar än vi önskar. Hade Erik gjort som jag bett honom att hon måste ha ögonkontakt först innan hon får hälsa, så hade det inte varit så långt bort som det är nu, så kan det gå när man har hundhjälp.

Hunden avslöjar oss alltid, även om man påstår att hunden måste göra si och så innan den får något, så avslöjas verkligheten i hundens uppförande i situationen. Ingen katastrof bara lite irriterande att börja om och Lexi tycker nog att jag är urtråkig, hon minns ju inte riktigt vad det är som gör denna antihälsa på vovvar modell med hennes matte.

Vi åt upp det sista av köttfärslimpan idag, Lexi tycker att det var jättegott, hon väntar vid min sida när jag äter efter att hon ätit klart, för att se om jag har något till henne, är det någon sås kvar så får hon slicka tallriken, lingonen som är kvar slinker också ner. Vi gick vår kvällstur i Kungsparken bort mot nya Sundstorget, den tål att tittas på igen. Där kastade jag ut en hel del godisar för Lexi att leta, enkel match men ändå kul. Det kom en bekant som jag stod och pratade med en stund, när Lexi skulle hälsa på honom så hoppade hon snett och gnällde till, precis som igår på banken. Jag tror att det sista av tillväxten har tagit fart i benen och därför är hon lite extra öm.

När vi kom hem så serverades Lexis mat i Buster Fun Bone efter att vi varit på sängloftet och Tänt lampan. Efter maten så laddade jag DogSmart med Frolic, Doko och prickig korv, Lexi slog mig med häpnad, hon lyfte upp alla åtta klossarna som om hon inte gjort annat, ja så var det med det.

Nu får jag komma på ett försvårande sätt att använda DogSmart om jag inte bara vill att hon skall få det så lätt. Några enkla gånger till blir det och att den inte kommer fram på ett tag mellan varven kan också försvåra men detta var snabbare än jag tänkt mig, denna hennes lösning

När jag sedan står och gör mina kvällsmackor så kommer hon, som vanligt nästan. Hon sätter framtassarna i kanten på skärbrädan, i höjd med diskbänken. Och tittar på vad som finns, vindruvor. Hon får tre stycken och äter dem gladeligen, hunden som äter prickig korv och vindruvor varvat, det låter något det, va ?