Tisdagen den 30 September ;

Idag var vi och talade i radio Kristianstad, jag hade tagit på Lexi hennes nya fina röda halsband. Det blev uppmärksammat när vi stoppade in nosen i fikarummet, alla sa -Oj vad fint halsband du har Lexi, och hon känner sig välkommen, eftersom de flesta på radion tycker om att hälsa på henne. Vi blev till och med uppbjudna på andra våningen idag också, där sitter nyhetsredaktionen dem träffar man inte så ofta, de hade bett om att Lexi skulle komma upp och hälsa/visa sig, hon är nog ett samtalsämne på radion lilla Stjärnöga. För visst är det så att hundar gör skillnad, det är positivt med hundar på arbetsplatser, de tycker de flesta, då finns det alltid någon att få värme, trevliga hälsningar av och någon man kan prata med, som har fullständig diskretion/sekretess.

Har du inte lärt henne att inte hoppa när hon skall hälsa, fick jag som kommentar. Nej sa jag det är bättre att hon lär sig själv att folk inte gillar när hon hoppar, skuttar och far, istället för att jag skall vara negativ och hålla på att kommentera hennes lite väl glada hälsning. Hon förstår bättre om man ignorerar henne, då lugnar hon sig själv. Det har hon redan gjort betydligt, fast vissa speciellt utvalda, personer som från början gullat mycket med henne får fortfarande tosiga och översvallande hälsningar.

Hon pratar (morrgurglar) också mycket, speciellt när folk inte hunnit ända fram till henne, när hon förväntar sig positiva saker, så pratar hon. Detta prat missuppfattas av många människor som säger, va morrar du. Jag talar om för dem att hon pratar. Det är svårt att urskilja morrande och en viss form av ”prat” för människor som inte är väldigt insatta i hundars språk.

Precis som väldigt många tror att Dalmatiner visar tänderna, när det är ett mycket vanligt hälsningssätt för dem och även andra raser/hundindivider, de visar framtänderna när de blir glada.

Idag var det inte kul i studion tyckte Lexi, hon stod upp på golvet nästan hela programmet och smågnällde mellan varven, jag intresserade mig inte alls för henne då, så till slut så gav hon sig och la sig ner, då vände jag mig mot henne och sa Bra.

Vi gick den gamla vanliga, idag lite kortare promenaden runt vid hagarna uppe vid Thalassa, när vi kom tillbaks till stan. Lexi var lös nästan hela biten, bara kopplad de sista hundra meterna innan vi kom till bilen, för där var massor av skolungdomar som hade orientering eller så.

På promenaden träffade vi Pongo, den lilla blandras killen som hon gillar så och träffade mycket när hon var yngre, han brukar gå lunchpromenad med Taxen Kasper, fast idag var Kasper inte med han har blivit kastrerad idag, så han var konvalescent. Pongo hade med sig en West Highland White Terrier kille, båda två tyckte det var trevligt med Lexis glada påhälsning.

När vi kom hem så fick Lexi för första gången smaka på ett märgben, det jag kokte en stund igår. När mina hundar får märgben så finns det en ritual runt detta, dels för att slippa att hunden i framtiden sätter sig till motvärns eller/morrar när jag skall ta det, vilket samtidigt blir allmän träning av överlämnande av byte, så kallad byteshandel.

Eftersom jag inte har någon trädgård utan lägenhet, så för att slippa kladd på golv och mattor, så lägger jag ut en av de stora hund-handdukarna jag har på golvet och där placerar jag märgbenet, kasar det utanför, så är jag där och lägger tillbaks det. Hundarna brukar lära sig snabbt att märgben tuggas på handduken.

Märgbenet låter jag bara hunden tugga på en stund tio – femton minuter innan jag tar det och lägger det i en plastpåse som jag stoppar i kylskåpet, nästa dag får hunden ha märgbenet en stund till. När det mesta av märgen är borttuggad och eller när min hund har ätit märgben så många gånger att jag vet att magen klarar det, så får de ha det nästan så länge dom vill, under förutsättning att det tuggas på handduken. Lexi tyckte så klart att detta var alldeles speciellt och gott. Hon stod på handduken och tuggade ganska försiktigt, det var ju första gången.

När man har problem med sin hund på något område, så gäller det att träna detta mjukt och försiktigt fast mycket, därför kommer Lexi att bli lämnad snart idag en stund, jag får väl hitta på något om inte annat så får jag ta en bok med mig och sätta mig och läsa lite i trappuppgången. För jag har ju problemet sedan min sjukdomstid, då jag var hemma hela tiden, att hon ylar och gnäller när hon är ensam, vilket betyder att hon kallar på mig och mår alltså inte bra.

Detta måste arbetas bort och då får det bli många ensamma träningsstunder, de behöver inte vara så långa, bara att det tränas i första hand. Hunden skall känna sig trygg och helst sova när ingen är hemma i huset och det kan krävas träning för att uppnå det. Att Lexi är skendräktig gör inte saken bättre, hormonpåverkan kan få vem som helst ur balans.

Vi gick en liten promenad på Gröningen, i detta underbara höstväder med sol, vindstilla och cirka femton grader plus. Vi träffade Adam den vita Mellan Pudeln och en Dobermann tik på tre månader, hon var lite rädd för Lexi i början men eftersom jag höll Lexi kort så kunde hon sakta ta sig fram mot Lexi och backa ifrån, det gav henne snabbt lite mer ”råg i ryggen” och de hälsade och försiktigt busade en kort stund. Helt plötsligt så kom en Jack Russel Terrier kille och slöt sig till flickorna, han hälsade artigt och försiktigt, Lexi var den han tyckte var intressant, Dobermann valpen var för ung för denna herre.

Jag kom på att jag inte tränat Betala sedan den tionde augusti eller så, hade glömt av det. Lexi skall ta mitt kreditkort, när jag håller fram plånboken till henne, hålla kvar det och överlämna det till mig, under uppmaningen Betala. Vi gjorde detta två gånger före sista kvällspromenaden och hon kom ihåg det. Hon tar kortet och tappar det liksom eller så puttar hon till det där det sitter i plånboken, lite utdraget, så att det åker in på sin plats, detta får jag träna upp till färdig handling.