Lördagen den 4 Oktober ;

I förmiddags gick vi en skön liten promenad i Domsten, ett samhälle en mil norr om Helsingborg längst med kusten. Promenaden var längst med tallskogen och ljungheden vid havet, Lexi såg väldigt snopen ut när hon hoppade ur bilen och var lite försiktig de första tio meterna.

Ett helt nytt ställe med nya dofter, dofter av hav och troligen både kanin, hare och rådjur och dofter från folk med sina hundar, hon fann sig snabbt och tyckte det var intressanta dofter på marken och några så goda att man var tvungen att rulla sig i dem. Jag körde Filippa, min guddotter, till Domsten därför blev det morgonpromenad där och det kommer vi att göra om, här är härligt, både luftigt och rofyllt på samma gång men det blir med sele och lina jag kommer att gå här med Lexi, för väg 111 som förbinder Viken, Höganäs med Helsingborg går längst med talldunges ytterkant och jag vet att här är djur som rör sig, ibland. När vi kom hem så hade jag lite av min drickyoghurt kvar det hällde jag upp i en tallrik till Lexi, hon verkligen uppskattar den.

Lexi fick vara ensam en stund och sedan gick vi en promenad på Landborgen, där träffade vi en gul Labrador Retriever tik, som vi träffat här innan. Både Lexi och hon är leksugna och tar tillfället i akt och leker med varandra, jag och hussen hälsar artigt och går vidare åt varsitt håll, då kommer Lexi först springandes efter mig och sedan Retrievern till sin husse efter att hon stått och tittat efter oss en stund. Vi gick över Gröningen hem och träffade där den äldre Jack Russel Terrier herren vi mött förut och sedan träffade vi Baloo, som verkligen verkar lite glad för Lexi nu förtiden.

Jag filade klorna på Lexi och borstade henne med en borste jag köpte i mataffären. Pimpstenen är bäst att använda på korthårshundar för att få loss löst hår med men ibland kan det behövas att borsta dem lite också och framförallt så är det så att pimpsten ännu så stor att man inte kommer åt överallt med den. För varje gång som pimpstenen används blir den mindre och mindre.

Efter klofilningen fick Lexi ett mjölkpaket som jag preparerat med bland annat en bit av en tjurmuskel, som det kallas, det är tjuren ädlaste del som man säljer som hundtugg och har behandlats precis som grisöronen, de röks. Detta är första gången hon får smaka tjurmuskel, jag tycker att dom är bättre än grisöronen, som ofta blir kladdiga, sladdriga och riskeras att sväljas i för stor bit.

Tjurmuskeln föl fröken i smaken, hon tuggade och tuggade och den blev mindre och mindre, den sista biten är väldigt liten och sladdrig men ändå för stor för att svälja, så jag tänkte att jag skulle hjälpa henne genom att hålla i den, som hon alltid vill att man skall göra med tuggpinnen. Kom Lexi skall jag hjälpa dig säger jag och går mot henne, hon springer in under sitt gömsle, fåtöljen, jag kommer efter, hon morrar ordentligt. Lexi tycker att tjurmuskeln är väldigt åtråvärd och tror att jag skall ta den ifrån henne, en vanlig missuppfattning är att hundägare i ett sådant här läge tror att hunden är människa och alltså trotsar/opponerar sig men hon är hund, därför vänder jag direkt på klacken för att visa henne att mig behöver hon inte vara rädd för, jag tar inget ifrån henne. Så enkelt är det att förbättra/skapa förtroende mellan människa och hund.

Hon klarade givetvis själv av att tugga tjurmuskeln tillräckligt mjuk för att kunna sväljas, det var bara min fantasi/oro igen som såg vad jag bevittnat massor med gånger, framförallt med min Dobermann tik Zappa, hon tuggade grisöron så sega och kladdiga att hon inte fick ner dom ordentligt i halsen när hon svalde dem, så jag vid flera tillfällen fick plocka ut dom åt henne.

Nu har jag tre kvällar i rad undrat om jag inte bäddat innan jag lämnat sängloftet på morgonen, jag kom på det ikväll. Lexi är där uppe och stökar till när hon är ensam. Hon har också hela veckan suttit vid mig när jag gjort min kvällsmat och hon har då fått en tejpöge, så även ikväll.

När vi var på sen eftermiddagspromenad, så fick jag henne att spotta ut ett tuggummi och så dividerade vi över en kastanjenöts skal. Hon accepterade Nej och tog godisen och sedan skulle hon ta kastanjeskalet igen, jag sa Nej och hon väntade tills jag reste mig upp i full längd.

Jag sätter mig oftast på huk när jag skall tala henne till rätta och jag talar alltid med små bokstäver, så att hon koncentrerar sig på vad jag säger. Nej sa jag igen och reste mig upp, det hela fick upprepas ett par gånger till innan vi kunde gå vidare utan kastanjenöts skal.

Jag kunde ju självklart lätt lyft henne i kopplet förbi men jag vill ha kontakt med min hund och förväntar mig att hon lyssnar på mig och då får jag lära henne det, på det vis som jag gör. Sitt alltid på huk och tala alltid med små bokstäver när ni skall tillrättavisa er hund, det ger förtroende och öppenhet från hunden och då är den också mottaglig för kontakt. Skrik, gap och våldsamheter stänger öronen, eliminerar kontakten och förbereder individen för flykt.