Fredagen den 10 Oktober ;

En snabb morgonsväng för det duggregnade och Lexi tycker inte om det, plus att det ser ut som det är mer på väg när man tittar mot Danmark över Sundet.

Vi träffade nästan en av hundvärldens giganter, Irländsk Varghund. Det var ungefär femtio meter mellan mig och Lexi och Varghunden och hans matte när Lexi upptäckte dem, våra vägar korsades inte då vi gick åt varsitt håll. Lexi stod helt blixtstilla och bara ”glodde” på den, det största i hundväg hon sett även om hon höll på att bli nertrampad av en Grand Danois som helt liten valp. En husse som inte kunde hålla sin hund, som jag skrev om alldeles i början av Lexis och mitt liv, minns du ?

Det var tur för Lexi att vi kom in när vi gjorde för sedan öppnade himlen sig med ett skyfall.

Flera timmar senare visade solen sig, det var lunchtid och dags att åka till skogen, idag hade jag tagit kameran med för att förverkliga en del av det vi tränar nästan varje dag, inte lätt att både plåta och få allt rätt, plus att det blir ju bara fotograferat från min synvinkel, aldrig hur det egentligen ser ut när Lexi och jag jobbar med varandra, får be Susanne eller någon att följa med och föreviga även detta.

Jag tränade Sitt, Stanna kvar medans jag gömde godisar till Lexi, på olika stubbar och träd, jag blåste Stopp signalen och Hit signalen flera gånger utan att det fanns någon anledning, vi var relativt ensamma på vår skogspromenad idag. Lexi fungerar mycket bra och är glad för samarbete, som de flesta hundar. Om man engagerar sig med hunden när man är ute med den så får man också en mer lyhörd hund. Att gå promenad med en matte/husse som bara pratar med någon annan människa eller i telefon ger ingen bra kontakt, det är helt enkelt inget som hundar uppskattar eller förstår. Det är inte bara roligt med samarbete utan även nödvändigt i ett gott hundägande.

För man vet aldrig vad som dyker upp, så det gäller att hela tiden vara i kontakt med sin hund, åtminstone då hunden är lös, för att kunna arbeta in trevligt hundhavande mot allt och alla andra man kan tänkas möta runt kröken eller buskaget.

Vi träffade på en timmerbil och en hel hög med förskolebarn. Får vi klappa hunden! Hörde man barnen skrika i kör när de kom mot mig och Lexi. Ja, ni får klappa, sätt er på huk och låt henne själv komma fram till er, då klappar ni henne under huvudet, på bröstet och inte på huvudet och vifta med armarna, som en kille gjorde. Då blir det hopp och skutt från hunden, som försöker undkomma det som närmar sig ovanifrån, vi människor skulle gjort likadant själva. Prova, känns det trevligt att någon ni skall hälsa på klappar er uppe på huvudet, istället för att ta i hand eller ge en mjuk smekning eller puss på kinden ?

När vi kom hem en och en halv timma senare, var det lite lerigt om både mina skor och Lexis tassar. Trots att Lexi inte vill blöta ner sig och hon klart märkte vad som var på gång, när jag tog fram handduken och bunken, från hennes skåp, så satt hon still. Det var först när jag skulle doppa tassarna i vattnet, som hon började sprattla och försöka undkomma, hon till och med morrade svagt när jag tog sista baktassen, Ups sa jag och fortsatte.

Lexis ras är ju en bland annat vaktande hund, som är helt kapabel att ta vara på sig själv, de är kända för att vara väldigt bestämda, så hennes nya beteende med att morra när det inte riktigt passar stämmer väl in på hennes temperament och åldern, tonåring. Det är bara att ignorera om det är något som måste göras, som avtvättning av leriga hundtassar och göra det då på ett lugnt och balanserat sätt och ge extra mycket belöning för att hunden trots allt lät det läbbiga ske.

Lexi fick vara ensam en stund i eftermiddag, det verkade som om hon sovit. Hon såg relativt cool ut när jag kom, jag tog henne med mig till Höganäs, en kommun norr om Helsingborg mot Kullaberg, där skulle jag uträtta ett ärende. Med på vår resa dit följde också vår granne Maggan.

Efter Höganäs, körde vi till Fido´s där vi lekte med Lexi och lät henne rasta sig en tjugo minuter. Det var kyligt och lite regn i luften, så då är det inte så kul att vara på Fido´s och speciellt inte när man inte är dressad för hundpromenad.

När vi kom hem vid sjutiden, så var både Lexi och jag hungriga. Jag hade glömt att jag gömt ett par godisar innan vi åkte till Höganäs, men upptäckte det när jag fick se Lexi gå och söka godisar och höra henne knapra. Jag fick gjort en del under den tiden som Lexi letade godisarna, in med mjölk och övriga kylskåpsvaror, skära nya snitt i blommorna jag köpt och göra kvällsmat, lägga upp Lexis torrfoder i Fun Bone och så servera henne Tejpöge med mera, ni vet själv hur det kan bli när allt skall göras på en gång och man längtar bara efter att koppla av efter en arbetsvecka. På sista kissvängen vid elvatiden, så när vi passerar vår grannport, tjugo meter från vår port, så kommer Håbe ut, vilken lycka för båda får man säga nuförtiden. Håbe tycker att Lexi utvecklats till en doftande läcker tjej och Lexi är fortfarande lika glad i att hoppa upp och omfamna Håbe.