Söndagen den 9 November ;

Tidig kissväng och sedan sov vi ett tag igen, Lexi och jag. Nästa promenad var vid tio på morgonen runt Gröningen och Margaretaparken, där vi träffade ”farbror Nelson” i sällskap med en Taxkille och en Westietik, vi träffat förut, en snabb hälsning och sedan var det Lexi som självmant gick vidare.

Hon hittade en fågelskit som hon rullade hela halsen och manken i, om jag inte kan förutspå/hinna se innan Lexi finner något rullbart, så låter jag henne gå på. Det tvättas enkelt bort hemma igen med lite varmt vatten och en gnutta mild tvål och sedan sköljer jag det en gång och torkar det torrt. Denna behandling brukar räcka för att ta bort doften. Jag har en badhandske som ligger i vovskåpet i badrummet, den använder jag till dessa små missöden.

Jag har ett erkännande att göra, jag glömmer ibland bort att markera för Lexi innan vi passerar gator och då speciellt alla smågator, markera med det mycket tidigt påbörjade ordet Gata, som för Lexi betyder att hon skall sitta ned vid trottoarkanten och titta på mig, för klarsignal att gå över. De gånger jag inte slarvar, så sätter sig Lexi direkt och väntar på sin signal.

Om det är mycket bilar att vänta in så är det inte alla gånger som hon kan sitta stilla. Andra gånger när jag glömt att markera Gata, så verkar hon tycka att vi väntar länge och då sätter hon sig, precis som om hon tror att vi inte går vidare för att hon inte sitter ned, bra jobbat av Lexi, för det är dessa små spontana sittande, som fått mig att komma på min glömska.

Det är ju så att detta ord fortfarande är under inlärning (eftersom jag slarvat med det ofta) och belöningen är ju att passera gatan. Väntan mellan utfört ”uppdrag” och belöning är kort i inlärningsstadiet och därför får man ha förståelse för detta och träna till exempel Gata vid gator som är lite trafikerade i början, då väntan/belöningen inte behöver vara så lång och därmed att man som hund hinner bryta sittandet innan det är ok. Sedan jobbar man på successivt med att få hunden att kunna vänta på belöningen längre stunder och då börjar dessa väntande stunder att sammanfalla med tiden mellan röd och grön gubbe, vid reglerade övergångsställen.

Idag skall vi åka till Kullaberg ihop med Rose-Marie. Det var härligt och nästan helt tomt på Kullaberg, Lexi imponerade på Rose-Marie med sin snabba reaktion av Hit signalen från visselpipan. Hon imponerade på mig när hon var en bra bit framför oss och vi kom mot en korsning med stigar. Där kom två små flickor gående, och med tanke på Lexis kärlek till Millie och barn i en viss storlek, så blev jag imponerad av att hon lyssnade till Stopp signalen och stod stilla och lät mig sätta på kopplet, så att vi kunde passera familjen, som vi såg då vi kom ut på den nya stigen.

Att Lexi börjar känna sig ”hemma” på Kullaberg märktes idag, då hon vid tre tillfällen tog sig ett par egna lovar runt i naturen, hon var inte på något vis borta bara lämnade stigen och undersökte en liten bit runt den. Jag gömde godisar och lekte med Råttan med henne vid ett par tillfällen under vår promenad. Innan jag satte in Lexi i bilen så pimpstensborstade jag henne, hon fäller ju, men även för att jag inte sprayat henne med Rosmarinvattnet, så om det promenerade någon fästing på henne så borstades den bort. Jag gjorde givetvis en koll av henne också.

Rose-Marie följde med oss hem på en fika, medans vi fikade så valde Lexi att gå upp och lägga sig på sängloftet, när hon kom ner efter en bra stunds sömn så visade jag Rose-Marie vad hjärngympingordet Betala står för och Lexi utförde det perfekt, det vill säga att hon höll kvar kreditkortet i munnen så pass länge att jag kunde ta det, utan stress.

Det är extra kul att prata om vad jag håller på att jobbar med, med en person som Rose-Marie, som vet vad det kostar i fantasi och energi att träna hund. Hon har varit min elev en gång med sin dåvarande härliga blandrastik Bonnie och var definitivt en av mina bästa elever, därför är jag så klart angelägen att få henne som extramatte till Lexi.

Efter vår fika så körde jag Rose-Marie hem och då fick Lexi vara själv, vid den tidpunkten så hade det varit mörkt ett tag. När jag kom tillbaks så lekte vi ett tag enligt Lexis önskan och så tränade jag både trä- och metallapporten med henne, jag använde klickern som första belöning och utan omsvep så kan jag väl säga att träapporteringens enda problem är att den är så kul att bita i så jag får vara snabb med ett Loss/Tack ord, medans metallapporten greppar Lexi om, men hon håller inte gärna i den när jag släpper. Vi tränade även Fot runt i lägenheten, då syntes det att klickern gav Lexi rätt information på sekunden för hon gick Fot perfekt.

Nu är det dags för kvällsmat och lite lugn och ro men först en kissväng runt Teatern, blev det. Den sista svängen blev lite avbruten då favoriten, Håbe kom ut samtidigt som jag var i färd med att få Lexi koncentrerad på att Plutta. Är man inte väldigt ”nödigt” som hund, så kan man hålla igen för att som i detta fallet hellre hälsa på Håbe. Lexi kom av sig och vi gick upp utan att hon pluttat på någon av de två sista svängarna.

Som hundägare så borde man tänka att speciellt den första och sista svängen med hunden, då försöker man vara själv, så att det blir gjort som skall göras, och inte söker sig till någon annan hund man ser, som också är ute för rastning.

Speciellt när man har en unghund så kan detta med att göra ifrån sig definitivt bli sekundärt, när något lockande finns framför ögonen. Skulle jag få Lexi att på nytt koncentrera sig på att plutta, så hade jag fått gå en ny väg och ny sväng och det ”orkade” jag inte. Sista svängen är bara en kort, kort sväng där jag ibland också bara har tunnare kläder på, för att man gått inomhus ett tag och förväntar sig en snabb kort sväng och därför inte bylsar på sig för någon längre utevistelse.