Måndagen den 10 November ;

Morgonsväng runt Gröningen och Margaretaparken, vi passerade ”gänget” som har hundsläpp varje vardagsmorgon på Gröningen, utan att Lexi gjorde speciellt stor affär av att vilja vara med. Nu skulle det börja passa med att ibland släppa Lexi bland dem i ”gänget”.

Att släppa sin valp varje dag ihop med andra hundar för ”hundlek” som hundägarna uttrycker det är på gott och ont och det gäller att man vet vad för slags hund man har och veta hur mycket den tål av lek och stress och hur mycket jag som hundägare måste jobba för att bibehålla intresset för mig i första hand, från hunden. Det är nämligen vanligt att man som hundägare förlorar mer kontakt med sin hund än man är medveten om, när man dagligdags låter sin hund umgås fritt med andra hundar. Bättre är det att portionera ut ”hundleken” så att man märker att man fortfarande genom hela uppväxten har sin hunds fokus och kontakt, då blir hundmöten positiva, trevliga och lärorika utan att tulla på fortsatt kontakt.

Vid lunchtid gick vi en lång promenad, Lexi och jag, den svängen som går runt om skogen en bit och bort mot krematoriet, där vi går in i skogen. Idag var vi nog ute lite tidigt, för det drällde av den sortens hundmöten som jag inte uppskattar, lösa hundar som inte riktigt lyder sin mattehusse men nästan, de kommer i full fart mot en och ibland ända fram. Andra gånger så stannar de tills mattehusse nästan har nått fram till dem och då fortsätter de, oftast, mot mötet. Jag hade min plan klar för dagens promenad och vill inte tvingas på möten men som sagt de var flera av denna sort idag, så Lexi fick visserligen några hälsningar men hon fick också se att denna sortens rusningar kan löna sig. Hundar lär sig mer än man ibland önskar eller tror.

Hur som helst så träffade vi en gammal bekant också, vid namn Baloo men detta är en Papillon, tio år gammal. Lexi dök på honom och när hon skulle göra som hon brukar med större hundar, slår armarna om deras hals, så fick hon in hela Baloo i det greppet, han blev självklart skitförbannad.

Detta höll på ett par gånger och jag försökte lugna det men eftersom Baloos ägare, som så många hundägare, inte tog sin hund till sig, så det blev ett virrvarv runt, runt och jag höll givetvis på att trampa riktigt snett igen på min redan onda fot. Jag försökte lugna Lexi men hon var redan i ”gasen” efter alla framrusande möten vi haft och så nu Baloo som var så rolig, jag fick inte kontakt med henne, där jag satt på huk framför henne och försökte. Jag lyfte upp Lexi och bar henne en bit, för att lugna ner henne och för att förhoppningsvis få Baloos matte att inse att hennes passivitet gjorde det lite jobbigt för mig.

Jag släppte ner lilla fröken igen efter fem sex meter och det funkade, Lexi hade lugnat ner sig och sökte även min kontakt. För den belönades hon och då ville Baloo vara med, det blev en godis till Baloo och en till, till Lexi, som satt och väntade medans jag gav Baloo. Detta har jag tränat in sedan ung ålder, att ”gästen” får först och sedan hon, det fungerar perfekt.

Kommentaren blev, släpper du inte Lexi? Jo jag släpper henne under de omständigheter som jag vill skall råda, åtminstone kan man försöka släppa sin hund under bra förhållanden och inte när de är som sämst/stressigast.

Dessutom så är kanske inte min energi på topp, vi hundägare måste lära oss att ta lite mer hänsyn till varandra och inte ta allt för givet, det är nämligen inte säkert att allt som man ser är precis så som vi tycker oss se saker och ting.

Med detta menar jag att en nylig inträffad incident kanske gör att man inte vill eller kan låta sin hund leka/hälsa/springa lös. Det är inte säkert att det syns att min fot är stukad och i bandage, att min hund kanske precis kommer från veterinären och varit under narkos eller vilket annat skäl som helst.

Har man sin hund lös, så skall man också koppla eller ta in den Fot när man närmar sig och passerar andra, vid passagen kan man ju fråga om man nu vill att ens hund skall få kontakt, om det går bra. När man tränar unga hundar, så ingår det ju att det blir misstag och även då ibland framrusningar till andra, fast man tränar på att sådant inte skall ske.

De framrusningsmöten vi hade idag, var inte av unghundar utan av vuxna hundar med mattehussar som nästan alltid beter sig på samma ignorerande sätt mot sin omgivning. Tänk den dagen alla hundägare tar hänsyn, då blir det himla mycket roligare och mycket, mycket färre slagsmål, skador och otrevliga uttalanden mellan folk, tänk när varje hundägare är intresserad av sin hund och en relation med den.

När vi kom hem, så hade vi avverkat en och en halv timma och gått sju kilometer i en grådisig, snålblåsig novemberdag. Det är skönt i skinnet tycker jag efter en sådan frisk promenad, Lexi fick fortsätta på sitt senaste märgben inne på kontoret. Strax skall jag ut på några ärenden och då får lilla fröken sova en stund, hoppas jag ju på.

Jag hade tvättdag idag, så det blev en del Vänta till för Lexi, medans jag sprang fram och åter till tvättstugan. Det var mer än en vecka sedan jag städade och det syntes efter helgen, så jag städade huset också, det gjorde att Lexi mest fick hänga med och fick en matte som var relativt oengagerad under eftermiddagskvällen.

Jag hade på mitt ärende även varit och köpt nya tuggisar och då köpte jag en ”fånig” leksak i form av ett ben med tigermönstrad plysch på, till henne. Hon blev glad för den och sprang omkring hela min städning och lite till med detta ben, hon försökte pocka på uppmärksamhet, som hon fick lite av då och då.