Onsdagen den 12 November ;

Morgonpromenad runt Gröningen och Margaretaparken i långlinan.

Vi fortsatte med långlina, fast den kortare till lunchen, då vi gick upp om Hasse och därifrån via en annan stadsskog vid namn Fredriksdal, därifrån gick vi en lång bit längs med cykel och promenadväg mot och till Pålsjö skog.

Hela vår runda tog två och en halv timma och var fem och en halv kilometer lång. Vi kom till en järnvägskorsning precis när bommarna gick ner och det ljudet, som låter när bommarna fälls, verkade inte skrämmande men väldigt intressant för Lexi som lyssnade intensivt och tittade mellan varven på mig, som kommenterade det med, tåget ok.

Idag blev det väldigt mycket och intensiv träning av att gå Här, det vill säga nära mig och på en sida för att inte vara i vägen för andra fotgängare och cyklister. Vi passerade förutom skogarna, där full frihet i linans längd gällde, även ett par breda fina trottoar och gräsmattor, där Lexi också kunde få mer spelrum.

När vi gick i Fredriksdalsskogen så passerade vi isbanan, där brukar alltid ligga stora högar med is, så även idag. Det blev Lexis första bekantskap med snö/is, hon stod länge och luktade på den och slutligen provsmakade hon den.

Ingen träning, mer än Kontakt, stanna vid Gator, gå Här och två Stopp var det idag, men jag försäkrar att både jag och Lexi blev trötta ändå, det kostar energi när nästan varje steg skall vara rätt, då tänker jag speciellt på de långa transportsträckorna mellan skogarna där det var aktivitet med folk, som vi skulle ta hänsyn till. Miljö och socialiseringsträning var vad det var idag, i solsken och plus sju grader.

När vi kom hem så placerades Lexi på kontoret, jag diskade av vattenskålen och bytte vattnet, gav Lexi tuggringen, nu hade jag en del jobb att göra, senare idag skall jag iväg en sväng och då får Lexi stanna hemma.

Jag hörde henne yla tyst när jag kom vid porten men hon låg i fårskinnsfåtöljen och såg ut som ett ”ljus”, jag packade upp varorna och gick in och satte mig vid skrivbordet utan att ha hälsat mer än mitt sedvanliga Hej, när jag kommer innanför dörren.

Hon tog sin tuggis och sprang med den in i rummet, kom med den efter en stund till kontoret och låg och tuggade på den en stund innan hon stack igen och sedan kom själv för att hälsa, då gick vi ut en kort kissväng. Vid teatern träffade vi en ny bekant Neo, en Tibetansk sex månaders kille, de två busade en stund och Neo verkade tycka att det var ok med Lexis frambensviftande, innan vi gick in så träffade vi även på Rosso, som fick sig ett par kramar, han stod ut med det, han också, Lexi var varvad av leken och troligen en restprodukt av stressen som hon dock har för att vara ensam hemma.

Lexi får nästan varje kväll en Tejpöge i samband med att jag preparerar hennes Fun Bone med torrfodret, detta har blivit en ritual för lilla fröken som påpekar det hela om jag inte börjat vid halv sjutiden att göra mackorna, då sätter hon sig i köket och väntar, hundar är i alla fall duktiga på att lära oss saker, eller hur?

Idag har hon Tänt lampan också, så snart skall jag försöka få in att hon går upp på sängloftet då jag säger Tända lampan och därifrån att hon kan gå fram till lampan själv medans jag står i trappan. Målet är ju att jag skall kunna skicka upp henne själv och att hon fixar det utan att jag är där vid hennes sida.

När vi var ute förra gången, så tänkte jag på det och uppmanade henne till det men ok jag ville in också eftersom jag har varit igång hela dan, hon pluttade inte. Så efter en halvtimma inne, så låg Lexi vid dörren. Hon kom in till mig två gånger och gnällde till, som att markera. Jag gick givetvis ut igen och visst var det så att lilla fröken hade så kul vid förra svängen, så hon glömde att plutta. Detta är inte speciellt ovanligt i tonåren att man som hund lärt sig att hålla sig, är rumsren, och så utnyttjar man det utomhus för att förlänga utevistelsen.

Milton vår grannhund skäller ett par gånger varje gång en familjemedlem kommer hem till honom och eftersom vi bor i ett gammalt hus och vägg i vägg med varandra, så hörs det väldigt tydligt. Lexi noterar överhuvudtaget inte dessa skall från Milton, det tycker jag är fantastiskt att hon inte ens markerar med öronen att hon lyssnar, men detta ljud har ju funnits sedan första dan här hemma för Lexi så därför tillhör det vardagen men jag tycker ändå att hon borde, som hund, lyssna lite på hans skall.