Onsdagen den 26 November ;

Jag vaknade och gick upp, Lexi låg kvar i sängen, dit hon kommit vid halv sjutiden. Så jag satte mig vid skrivbordet och tog tag i lite av dagens göromål, det tog nästan en halvtimma innan lilla fröken kom ner från sängloftet.

Vi gick en lite längre morgonpromenad om Margaretaparken och upp om Landborgen, sedan uträttade jag två ärenden direkt på morgonen, så Lexi fick hänga med i bilen. Hon hade tassbandage på sig, även om såret redan idag ser bättre ut men det är regnigt och väldigt blött i marken sedan den senaste tidens regnande, så jag tyckte att det var lika bra att sätta på ett skydd.

Staffan, grindsmeden kom och fixade till en liten detalj på grinden vi missat förra veckan och Lexi blev jätteglad, hon skuttade och hoppade på Staffan, som verkade lika glad.

Susanne ringde och behövde lite luft, så till lunchpromenaden så åkte vi och hämtade henne. Vi utgick från Thalassa och gick en lång sväng, där Lexi var lös mest hela tiden. De gånger jag ville koppla upp henne för att passera möten, så kom hon och lät sig kopplas, vi passerade två hundar och ett gäng parkarbetare, som höll på att fälla några träd och röja inför kommande vår.

Det extra trevliga är att, ännu så länge, så gör hon inga tjuvrusningar efter dem vi passerat, annars är det en unghundsklassiker. Hon håller superbra kontakt hela tiden i skogen och de gånger hon kommer lite på efterkälken, så kommer hon som ett skott för att nå fram till mig. Jag belönar varje tillfälle hon kommer till mig och om jag stannar upp när hon kommer springande, så sätter hon sig, nästan varje gång, rent automatiskt i Fotpositionen.

Susanne följde med hem och vi hade lite gemensamt jobb innan vi gick ut på stan och Lexi fick vara hemma själv en stund. En kissväng, framåt kvällskvisten, runt i Kungsparken med blinkhalsbandet på, där vi träffade Tio och sedan Milton. Tio har vi inte träffat på länge och han lät sig ”kramas” av Lexi idag, han stod på två ben och höll om henne också.

Lexi fick sin Tejpöge som vanligt och sedan så la jag ut hennes mat i sju olika högar runt om i lägenheten, för henne att hitta. På tal om hitta, så efter vår kiss sväng, då hade jag inte satt på något nytt tassbandage, så därför tog jag in henne i badrummet och doppade hennes tassar i lite ljummet vatten, så jag fick bort onödigt smuts, mest med tanke på såret. När jag var klar med det, så sa jag till henne att hon fick vänta, så att jag kunde gömma godisar. Hon gjorde ingen ansats att följa med mig ut ur badrummet när jag gick utan väntade tills jag kom tillbaks och öppnade och sa Leta, då var det full fart på benen, näsan och svansen. Det är kul med godisgömme, tycker hundar.

En av de närmaste dagarna, så skall jag Spåra med Lexi för första gången, tänkte jag. Jag har haft massor av spårkurser, då jag bedrev kursverksamhet, och alla hundar kan spåra och alla hundar jag träffat har tyckt att det var det bästa. Från Chihuahua till Grand Danois har jag lärt spåra.

Jag jobbar alltid med så kallat eftersöks- eller viltspår, det är ju den formen av spår, som är helt naturlig för vilken hund som helst att följa och de blir inte jaktbenägna av det, som jag hört sägas så ofta. Att spåra görs först och främst med sele och långlina på, så hunden är inte lös och sedan görs det som ett samarbete, vilket inte har ett dugg med ensam jakt att göra.

Helt plötsligt under sista kissvängen, klockan halv tio, så föddes Lexis ”spöken” på nytt, billyktor och människor som kom promenerandes, var jättemärkliga. Det jobbiga med detta för mig blir att rundan blir längre än önskad eftersom hon inte kan slappna av för att sköta om det hon ska, en typisk situation för irritation, men om man visar sin irritation i denna situation så är det lätt hänt att hunden tolkar in vår känsla i sin och tror att även matte tycker att det är konstigt med folk och billyktor. Ett annat sätt att benämna detta är ”negativ förstärkning”. Att ge sin hund en belöning utan att mena det eller ens veta det.

Senare hade vi en riktigt mysig stund, jag och Lexi, hon låg helt avslappnad i soffan, när jag gav henne mjuk men ändå kännbar massage, över skuldrornas, ryggens och frambenens muskler och ligament, phu hörde man henne pusta där hon låg med slutna ögon. Jag viskade i hennes öra, det jag sa första gången jag hade henne nära mig: fina, fina tösen.