Söndagen den 30 November ;

Jag vaknade av att Lexi låg och slickade sig, hon tvättar sig som en katt, ibland. Vi gick ut i en disig, tyst söndagsmorgon och vi gick en bra bit innan lilla fröken kunde bestämma sig för att både kissa och plutta, hon ser fortfarande spöken. Perfekt väder för spöken, grått, tyst, tomt på folk och rörelser en sådan här söndagsmorgon.

När vi kom upp, så var hon fortfarande lite uppmärksam på det hon såg utanför fönstret, hon var lite spänd. Jag gjorde i ordning matsäck, för vi skall senare idag ut i skogen med Esther och Ulrika och spåra, Lexis första spår. Jag använder rådjursklöve och oxblod, som spårobjekt. Jag serverade Lexi sin Tejpöge och tog själv en smörgås och en kopp tea. Inte förrän jag satte mig här vid datorn för att summera gårdagskvällen, så verkade Lexi koppla av, hon åt då upp Tejpögen och kom sedan in till mig med sin tuggring.

Vi åkte och hämtade Susanne och hjälpte henne att hämta en ny dator, när vi lämnat av henne igen, så åkte vi hem. Lexi fick sitta kvar i bilen medans jag gick upp och ringde Ulrika och sa att vi var färdiga för att åka till skogen.

Vi åkte till Svedberga kulle och det första vi gjorde när vi kom dit var att lägga våra spår. Jag hade bara med en klämma med plastband i, så kallad snitsel, eftersom jag visste att jag skulle lägga ett kort spår och behövde bara en snitsel för att minnas var jag lagt spåret.

Jag börjar med att sätta fast snitseln på en gren och marken nedanför sparkade jag upp lite, som om man hade grävt helt ytligt, jag la ner rådjursklöven i denna markbit och vände upp och ner på nappflaskan, som jag har oxblod i. Rådjursklöven har jag släpandes efter mig i ett snöre och när jag väl lagt ner den på marken så lyfter jag inte upp den igen, utan låter den släpas efter mig och samtidigt så håller jag nappflaskan upp och ner, så att det droppar blod ut ur den. Jag håller nappflaskan i samma hand som jag håller snöret i, där rådjursklöven är fäst.

Jag är noga med att kolla att jag går med vinden, säkerhetskollen gör man genom att slicka på lillfingret och sedan sträcker upp det i luften, på så vis känner man vilken sida av fingret som känns kallast, därifrån kommer vinden. Det är alltid en rörelse på luften och det är viktigt när man skall lära sin hund vad vi menar med ordet Spår att hunden får leta i medvind, för om den gick i motvind, så skulle det vara enklare att finna den doft man söker efter genom att ta den /leta efter den i luften, så kallat Sök.

Att Spåra, med näsan i marken, är alltid mer energikrävande och i detta fallet är det det jag vill att Lexi skall göra, leta sig fram till det jag gömt via markens alla dofter.

Jag gick i medvind och relativt rakt med rådjursklöven släpandes efter mig och med nappflaskan droppandes blod, jag gick kanske hundra meter, sedan tog jag loss snöret från klöven och la klöven intill en stor stubbe, tog en hög med pinnar, löv och jord och la över klöven. Jag gick därifrån i en u-båge, för att inte trampa i mitt eget spår, på väg tillbaks.

När jag kom tillbaks så var Ulrika också klar med sitt utlägg av sitt spår, vi tog ut hundarna ur bilen och gick vår promenad. Idag var det lite mer aktivitet i skogen än vad det brukar. Fem stycken brukstjejer kom med sina hundar och hade precis övat på personspår, det är att hunden skall följa mattehusses fotsteg mot ett mål och där ligger oftast någon sak som är hundens, en leksak eller så.

En man red på ridstigarna som flera gånger korsar den väg vi gick på, så vi mötte hästekipaget tre gånger, Lexi fick ordet Stopp av mig och vi väntade helt stilla så alla gångerna, tills han passerade, Esther gillar inte hästar utan drar sig undan upp i buskar eller vad som helst, för att komma så långt bort hon kan. Lexi stod stilla och vädrade efter hästen.

Vi träffade två mammor och deras fyra barn, som satt och grillade vid en grillplats. Kossorna vi brukar passera, stod och råmade alldeles förfärligt och när vi kom närmare så förstod vi varför, de var bara tre, mot att de säkert brukar vara tjugo stycken, i denna stora härliga hage och när vi gått en bit till så kom bonden med traktor och släp. Det var dags att ta hem korna för vintern. Lexi lyssnade väldigt noga på kossornas råmande, utan att bli rädd men såg liksom förundrad ut, som om hon letade i minnet efter detta ljud. Vi passerade tre fyra hundar på vår väg också idag.

När vi kom tillbaks till bilarna, så fick vovvarna en paus i bilen och jag och Ulrika tog och åt vår fika ute vid en bänk, det är så gott att äta ute och nästan är det så att ju sämre väder, desto godare smakar det.

När man spårar med blodspår, ”eftersöksspår” även kallat, så är det viktigt att det passerar tid mellan utlägget och upptaget, så att de lättflyktigaste doftmolekylerna hinner börja lämna spåret, det skall vara så klart som möjligt vilken doft det är vi söker, så att hunden förstår. All inlärning skall vara understödjande så att hunden finner uppgiften intressant. Det är en del av att göra spåret, å ena sidan både enklare och svårare, när det får liggetid före upptaget.

För att läsa mer och förstå precis om spår, så läs Staffan Nordins Spårhundsboken, detta är ett jättetrevligt sätt att arbeta med sin hund och blir man som ekipage riktigt duktiga så kan man vara behjälplig till både jaktlag och polis, för eftersök av skadat vilt.

Esther och Ulrika gick iväg, för att ta sitt spår. Esther har spårat i flera år och kan det perfekt, varför jag verkligen undrade vart de tog vägen, när det tog sådan tid. Jag väntade nämligen in Ulrika, för att hon skulle fotografera mig och Lexi, så att jag fick lite bilder på Lexis första spår. Ulrika hade lagt spåret i för snårig terräng, så att det störde Esther att fastna med pälsen i törnet. Till slut så släppte Ulrika Esther lös, vilket man aldrig gör i ett spår, och då tog det inte så lång tid förrän jag såg Esther komma ur skogen med sin klöve i munnen, nu var det Lexis tur.

Esther fick vänta i bilen och vi andra tre gick iväg upp till startplatsen, Lexi undrade nog vad som försiggick, sådana här omständigheter har hon inte varit med om tidigare, vid våra promenader. Jag hade sele och långlina på Lexi i spåret, man har sele för maximal rörelsefrihet och lina för att vi inte skall gå vår hund i hasorna och att det kan vara sådan terräng att hunden behöver en bit av frihet från oss, men den får inte kunna komma fri och ”skrämma något villebråd”. I synnerhet inte om det är ett riktigt eftersök, då skall hunden finna djuret i sin sårlega och inte jaga/skrämma det ur den.

Ulrika höll sig en bra bit bakom oss, för att inte störa, jag gick fram och visade på spårstarten för Lexi. När hon satte näsan i den uppsparkade jorden så sa jag Spåår. Hon doftade lugnt och metodiskt, började gå sakta i spåret och undersökte hela tiden marken noga, jag inflikade mellan varven Spåår, relativt tyst men ändå uppmuntrande.

Zappa min Dobermann tik var kanonduktig på att Spåra trots att hon forcerade spåret i hundraåttio, Lexi gick lugnt och bra. Hon fann klöven och jag belönade henne med Bra, Duktig, Fina tjejen, va Bra.

Hon tog klöven i munnen och bar iväg den en bit och sedan tappade/släppte hon den, så jag tog den istället och bar den på vägen tillbaks mot bilen. Nästan framme visade Lexi intresse igen och ville ha klöven, hon fick den och skulle lägga sig till rätta för att käka på den, tyckte hon. Hundarna skall inte äta på klöven bara finna den och gärna få bära den tills vi vill ha den, jag tog klöven och gav henne en köttbulle som byte. När vi kom hem , så var Lexi väldigt intresserad av min packning, däri var ju klöven.

Den åkte i en plast påse och så in i frysen igen, den kommer att användas ett par gånger till innan doften på den är helt fördärvad, nu så här i träningssyfte, kan man ha samma klöve ett flertal gånger, tycker jag.

Summering av spåret är jättebra, lugnt och sansat och hon fann den, det blir ett nytt spår inom en vecka. Detta är något som jag jobbat med alla mina hundar med och det är de bästa dom vet, våra spårdagar. Så även om man inte vill tävla eller jaga, så kan man ändå låta sin hund få arbeta med det som de är bäst på och som de finner roligt, klöve kan ni köpa av jägare och eller i en affär som säljer viltkött, prova för hundens skull.

Blodet köper man i en ICA affär och det är oxblod, som används för att förstärka /förenkla vad det är vi söker, det går också bra att spåra utan blod. Men eftersom jag hade kvar i frysen, så ville jag använda det och ge Lexi denna start. När jag köper blod, så förvarar jag det i frysen i iskubspåsar, på så sätt är det enkelt att ta ut två ”iskuber” som får tina ner i nappflaskan och då är det resterande fortfarande fräscht i frysen. Tinat överblivet blod hälles ut i skogen en bra bit ifrån spåret.

Lexi fick sina torrfoderkulor serverade på fem olika ställen hemma, hon åt upp två högar direkt och somnade ifrån de andra.

Eftersom det är julskyltningssöndag, så gick jag ut en sväng och tittade lite och på så sätt, så fick Lexi sin ensamma stund, hon så väl behöver. Jag tycker att det verkar som om hon har börjat acceptera att vara ensam bättre den senaste veckan.

Det ringde på dörren vid halv åttatiden, det var Esther och Ulrika, som kom in en timma och pratade. Lexi hade svårt för att låta bli Esther denna gång, hon försökte och försökte på alla sätt hon vet hur man gör lekinviter men Esther bara gick undan och skällde till. För att få ro i huset, så tog jag upp Lexi i min famn och där låg hon stilla medans jag smekte henne på magen.