Torsdagen den 4 December ;

Morgonpromenad i långlinan och lilla fröken fick i princip välja väg, det blev Kungsparken, Marinan och ut en snutt på Gröningen. När vi kom mot porten, så stod alla byggjobbarna där, som håller på att fixa i vårt hus, dom är hon glad för, killar i blåkläder som gärna låter sig hälsas på. När vi kom upp så erbjöd hon mig lite morgonlek som hon gjorde som valp och jag ställde upp en stund, oj vad hon var i morrbehov. Hon drog och slet i läderleksaken och morrade och morrade. Jag drar henne närmare mig och pussar på henne mellan varven, det är kul då kan man ruska och slita mer och morra igen.

Det är en del i utvecklingen att få prova sin röst och se på resultatet av det, det finns ingen anledning att försöka stävja detta vid lek, för då kan det bli så att hunden tror att det är allvar och lägger sig till med oroligare/fientligare lek stil än nödvändigt, när de är vuxna. Det är viktigt att vi förstår och ställer upp på lek och att vi på ett förtroendegivande sätt skiljer på lek och allvar för hunden.

Nu har det hänt, det som jag väntat på och även om det var väntat, så blir det alltid oväntat och overkligt när det händer: Lexi kom inte i skogen idag, trots upprepade visslingar och inkallningar. Vi hade hämtat Susanne för att få sällskap i skogen och strax innan jag släppte Lexi så passerade vi skogsarbetarnas bod i skogen. Vi såg dem via baklyktorna på deras bil när vi kom gående, detta var märkligt tyckte Lexi och ville stå still och titta, det fick hon. Det är klart att två illröda baklyktor kan se mycket märkligt ut för en hund, som ett par stora rovdjursögon i natten, kanske.

Hur som helst, när vi passerat detta ställe och började gå in på en annan stig, som inte på något vis är obekant för Lexi, släppte jag henne. Jag och Susanne var relativt upptagna med att prata om en affärsuppgörelse som bekymrade mig mycket. Jag höll koll på Lexi och la ifrån mig några godisar här och där, men det var allt. Och när vi hade gått nästan hela vägen genom denna skogspassage, innan vi skulle kommit ut på det öppnare området längs med hagarna, så var det ett ställe fem sex meter in i skogen, som jag såg Lexi gå till. Detta ställe hade hon varit på för några dagar sedan och jag antog att där var något ätbart, jag visslade och vi gick vidare men ingen Lexi kom.

Som hundpsykolog vet jag exakt hur jag skall förfara men i hjärtat är jag en hönsmorsa, Charlotte som alla andra vanliga hundägare, är väldigt glad för sin hund och rädd om den. Ofta så råder hjärtat när huvudet borde jobba, så jag visslade flera gånger och kallade på henne. En liten ursäkt å mina vägnar var att som jag tidigare sa så var min hjärna upptagen med något annat, så jag kunde inte ens hinna slå om till hundpsykologen förrän jag hade begått fel och det märker ju givetvis våra hundar, om vi är mentalt närvarande eller inte.

När man har sin hund och framförallt sin unga hund lös, så skall man vara mentalt närvarande, för att hinna med att korrigera och belöna allt som händer, utvecklingen står ju som sagt inte stilla.

Jag gick tillbaks till det ställe där Lexi gått in i skogen medans Susanne stod kvar vid vägkorset. Vi fick nog vänta tio minuter innan Lexi kom och då hade vi bytt strategi. Susanne gick inne i skogen och letade medans jag stod kvar på utgångspunkten. När Lexi kom ur skogen så kom hon i full gas mot mig och här begår jag fel nummer två, jag kopplar henne direkt, också beroende på hjärtat och inte hjärnan. En sak jag dock gjorde rätt var att jag belönade henne medans hon kom springande mot mig och jag mottog henne sittande på huk med klappar och smek.

Det som gör det okey med mina två grova fel idag är ju att jag vet vad som krävs för att träna så att jag slipper detta igen, jag bara ber att jag har lite tur och mycket energi, vilket det är tunt om just nu, energin i alla fall. Nu måste det bli mer träning utomhus, av det mer medvetna slaget, jag vill inte ha en jagande hund till, har haft det i min Whippet.

Tilläggas skall att Lexi inte egentligen ignorerade mig/var olydig, jag var sen med att kalla in henne, hon hade redan fått upp sin vittring. När en hund startat jakten så kan man inte tala om olydnad ifall den inte lyssnar till oss, utan då är hela fokus på själva jakten, inte för att jag vet om hon jagade – så till vida att hon förföljde ett synligt vilt, jag hörde inget jaktskall vilket är vanligt om en hund förföljer vilt – utan hon kanske bara följde doften eller utvecklade sig som individ i skogen. Ja det kan låta konstigt men ingen hund lär sig nånsin att det finns mataffärer, så när man blir stor nog att jaga så tar man ju den chansen, chansen att kunna överleva, så klart.

Här hänger det helt och hållet på oss att ha god framförhållning, veta vilken hundtyp man har, jaktintresserad eller mindre jaktintresserad och sedan jobba/träna efter det. Och speciellt i tonåren krävs träning att alltid vara nära oss, för att vi erbjuder så trevliga och oberäkneliga aktiviteter, så är det värt all möda för hunden att ha ständig kontakt med oss. Det var helt och hållet mitt fel idag och jag måste hitta snabb energi, så här i slutet på ett trevligt men energimässigt kostsamt år.

Hur skall man göra då detta händer. Jo man skall vara kvar på utgångspunkten, kalla/vissla bara några få gånger (om man alls skall göra sig gällande för hunden, därom tvista de lärde) så att man leder hunden åt sitt håll. Om man måste lämna platsen, så skall man lägga ifrån sig något som doftar av oss, som exempelvis halsduken, jackan eller så och sedan så fort man kan återkomma till denna plats.

Ett stort antal jakthundar försvinner längre tid än vad som är önskvärt vid varje släpp och de återkommer alltid (så vitt de inte kommit till skada) till utgångspunkten, och därför skall man lämna kvar något där till hunden att vänta vid. När hunden kommer till en vid inkallning så skall man inte lära den att den blir kopplad direkt utan det räcker med en liten kul övning, godissök eller så, innan man kopplar och alltid vara positiv och glad för att se hunden oavsett hur ”olydig” man tycker den varit. Det skall ALLTID vara positivt för hunden att komma till oss.

Om man alltid kopplar upp hunden när den kommer till en när man kallat in så lär det inte ta lång tid förrän hunden drar slutsatsen att det roliga är slut när man kommer fram till mattehusse, friheten inskränks, och vilken individ vill det?

Susanne hängde med hem på en fika och jag körde henne hem sedan, så fick Lexi sin ensamma stund också. Jag tror att Lexi är lika trött på att gå i lägenheten som jag är, det kostar på att bo och arbeta på samma adress. Speciellt så här års när det är mörkt och kallt, så blir det trots allt kortare stunder utomhus, även om jag tycker att jag är ute lagom mycket med min unga hund.

Jag kollade över tassar, ben och hela hunden, så att hon inte fått några revor eller skador av sin lilla utflykt i skogen, jag kunde inte se något.