Torsdagen den 11 December ;

Morgonpromenad runt Teatern och halmbalarna där, som ständigt är intressanta, har jag glömt skriva om halmbalarna. Runt buxbomshäckar, som utgör ett par planteringar mellan Konserthuset och Teatern, sätter de halmbalar på vintern för att skydda buxbomen från det salt som eventuellt skall strös ut vid halkbekämpning. Många hundar är uppe på dessa halmbalar och uträttar sina behov, de doftar troligen mumma för hund.

Lexi fick vara ensam nästan direkt på morgonen, då jag skulle gå till frisören. När jag kom därifrån så var det öronrengöring och klofilning på lilla fröken så att hon är fin, nu när hon skall till Rose-Marie och Linnea.

Skogspromenad i långlina runt Pålsjö Skog, idag fick jag ett par riktiga lyckande med viltdoft och klickern, så till den grad att Lexi markerade på flera ställen. Jag hade glömt Råttan men hade fickan full av köttbulle och prinskorv, skuret i små fina skivor.

Hon fick klickbelöningen och när hon tittade på mig så blev det godis följt av en snabb lek med min handske, som fick agera Råttan. Vi träffade Kasper och Pongo på vår promenad och Pongo fick verkligen stå ut med frökens ”kärleks”bett, hon drog honom i öronen och hoppade på honom. När han också ställde sig upp på bakbenen, han är någon blandning av Shi Tzu och alltså en låg hund, så kramade hon honom på Pinschervis, nästan krampaktig fasthållande.

Pinscher, ja, hennes karaktär blir tydligare och tydligare. Hon är en lyhörd och snäll hund och Pinscher så till vida att hon vet vad hon vill och om hon inte vill något som jag exempelvis vill att hon skall – inte för att det händer ofta men ändå – så är det lätt att prova med att morra lite och eller rynka på näsan. Man kan lätt skönja hur otrevlig en uppretad Pinscher kan vara.

Snabb, alert, beslutsam och bestämd, mycket vaken, vaken mot både mig och sin omgivning, hon har lätt för att vara nära, fysiskt, både mig och andra som vi möter. Hon är hittills obesvärad av andra hundars skall och morrningar, åtminstone sådant ”hundgapande” man ibland möter på promenader från osäkra hundar, tillsägelser av hundar hon är nära är hon däremot mycket alert för men inte på något sätt osäker inför. Hon är en trygg och glad hund som oftast bär svans och huvud högt och är nyfiken utan att var för ihärdig på ting jag inte visar intresse, så vitt det inte gäller tuggummi och annat ätbart, då har vi helt klart olika smak.

Till Rose-Marie kommer jag att packa ner hennes Plats, mat, tuggis, godis, någon leksak, vanligt halsband och koppel plus sele och långlina. Dessutom kommer jag att ta med en fantastisk sele som används av mattehusse som heter Baggen softbelt. Denna är i första hand framtagen till jägare, så att de kan ha hunden under kontroll, genom att koppla den till ett par kraftiga elastiska gummisnoddar som sitter i denna sele, under sin förflyttning i skogen. Då har man en hand till bössan, en att ta undan grenar och eller att hålla sig med, hunden sitter ju fast i Baggen softbelt runt midjan. Rose-Marie har reumatism och därför tänkte jag att det kunde vara bra för henne, när hon går på promenad att sätta fast Lexi i denna sele, så det inte blir för jobbigt för hennes händer/leder. Är du intresserad av softbelt, gå in på www.baggen.se.

Jag skall åka och lämna Lexi vid fyratiden, så att hon får vänja in sig utan mig ett par timmar innan kvällen och natten kommer. Här följer Rose-Maries anteckningar över torsdagskvällen, som hon skrivit som om det var Lexis ord.

Jag blev ledsen när min “mamma” försvann. Rose-Marie och Linnea försökte få mig intresserad av deras gamla hundleksaker, men det räckte inte riktigt för att göra mig glad. Men när Rose-Marie bjöd mig på pannkaka i små bitar mot att jag visade lite “cirkuskonster”, då glömde jag nästan bort att “mamma” hade lämnat mig. Sen fick jag en stor äggkartong med små hål på ovansidan. Där låg godisbitar i groparna där äggen legat. Jag kom snart på hur jag skulle få ut dem. När vi skulle gå kvällspromenad kom en massa otäcka utryckningsfordon på avstånd. Det oljudet tyckte jag inte om. Jag stannade upp, men Rose-Marie brydde sig inte om ljudet, så vi gick vidare.

Jag kände mig lite vilsen på kvällen och visste inte riktigt vilken våning jag skulle vara på. Jag fick leta upp en massa godisbitar, som de trodde att de gömt svårt, men jag hittade dem utan större besvär. När både Rose-Marie och Linnea satte sig i soffan för att titta på TV sov jag gott mellan dem. På natten sov jag i Rose-Maries säng. Först vid hennes fötter, sen de sista timmarna på hennes arm med huvudet på hennes kudde, jag sov gott.