Allmän oro
Under många år var jag Master Food´s Hundpsykolog och svarade på tusentals frågor på deras hemsida i Sverige & Danmark. Dessa frågor och svar härstammar från den tiden, det är frågor som är väldigt lika dagens frågor.
Min man och jag tog för ca tre veckor sedan över en svart, sex år gammal labradortik från ett hundhem där den hade varit i drygt fem månader. Dess ägare, en gammal man, hade tagits in på ett äldreboende.
Vi fick veta att hunden, Fia, var rädd för fyrverkerier och åska, och bara var van vid korta promenader i koppel i trädgården, och därför var van vid att snabbt göra sina behov. Eftersom vi sedan tidigare har en härlig airedaleterrier på åtta år, Karo som är kastrerad, fick vi Fia på prov för att se om hundarna kunde komma överens.
Det går över all förväntan! De möttes första gången i vår trädgård där Fia satte Karo på plats med ett gläfs. Då förstod han att han kom för nära. Även inomhus går det bra. Hundarna har det bra ensamma en hel dag när vi är på jobbet, dvs. inga olyckor eller skällande, tycker om släkt och gäster, äter utan problem ur varandras matskålar.
Vi har bara ett litet lyxproblem som jag hoppas ni kan hjälpa oss med. Fia är en inne hund! Har hon varit ett par timmar i trädgården knuffar hon själv staketet åt sidan och springer in. Vi är vana vid att gå ut med Karo minst tre gånger per dag i minst en kvart, men Fia vill helst stanna hemma. En kväll när min man gick ut med bägge hundarna avfyrades plötsligt två raketer. Fia blev väldigt rädd och hoppade oavbrutet upp mot min man och försökte gömma sig under en bil innan hon till slut hade trasslat in både mannen och Karo i kopplet.
Min man blev då tvungen att koppla loss henne från kopplet och då störtade hon iväg hem. Det är bra att hon redan vet var hon hör hemma, men inte särskilt tryggt att hon kan springa över en starkt trafikerad väg i panik. Jag har märkt att när hon efter ett par minuters promenad kommer ut i naturen nosar hon runt otroligt mycket. Det tolkar jag som ett gott tecken – hon är nyfiken. Både när vi går med bägge hundarna, eller bara med Fia, så går hon fint utan att dra i kopplet.
Jag har gått ut med henne i stan ca 5 km. Då gick hon i ett jämnsnabbt tempo – utan att dra. MEN – är det möjligt att få henne att komma själv man står klar med kopplet? Som det är nu måste vi för det mesta överrumpla henne först innan vi får med henne ut.
Svar
Fia behöver i små portioner få lära sig omgivningar, så att hon lär sig att inte behöva vara anspänd och rädd. Bra att ni går med hundarna en och en också och fortsätt med det helst på en av dagens promenader.
På promenaderna skall ni göra roliga saker som att gömma en godisbit, en handske med mera. Lär Fia att när ni är riktigt aktiva med henne är på promenaderna. För det finns inga inne hundar – bara hundar som inte fått möjligheten till ett fullvärdigt liv – hon mår bra av att få vara ute på promenad – ta det i lugnt tempo så vänjer hon sig vid miljöer hon skulle fått lära för långe sedan.
Lär in en morgonritual där ni serverar en favoritgodsak, kopplar henne och kelar en stund. Koppla sedan av henne kopplet och ignorera henne en stund. Någon gång senare gör ni om ritualen, godissak, kel och aktivitet, samtidigt som kopplet är på. Låt kopplet ligga på golvet i hallen och lär henne apportera det / hämta det utan att ni sätter på det i dessa situationer.
Labrador retrieverhundar är apportörer och älskar att bära saker, uppmuntra det. Gå långsamt fram men ändå framåt med det som hon är osäker inför. Låt inte hundarna äta av varandras mat, till slut så kommer nämligen en Labrador retriever att bli tjock och er Airedaleterrier för smal. Ge hundarna mat en och en och låt dem äta ostört.
Det finns så många små delar som utgör ett ”problem för hunden så det blir vad man kallar ”problemhund/hundproblem”, så frågan med svaret du just läst är inte fullständigt varken informationen kring problemet och därför inte heller svaret blev exaktare – ett samtal hade gjort hela skillnaden – till bästa svar och hjälp.
Har du hundfrågor tveka inte att tala med mig
