Hundägare är också flockindivider, men till skillnad från sin hund är de mångt mycket mindre medveten om betydelsen av att tillhöra flocken. Vad som krävs, vad som kan uppstå inom den och hur man håller flocken samman.

I sommar har jag ovanligt många gånger läst om dödsynderna. Inte för att jag behöver rentvås eller för att jag har speciellt stort intresse för dem. Utan för att journalisterna tycks ha varit extra ”besatta” av att skriva om dem, jag har stött på text om dessa flertalet gånger. Och i princip fungerar det så hos mig, att allt jag läser, ser och upptäcker för tankarna till hunden. Kan det stämma in, något nytt man kan göra/upptäcka med och eller ihop med sin hund.
Troligen därför blev denna blogg till, i detta ämne.

Längst nedan är de sju dödsynderna kontra de sju dygderna uppräknade, på svenska och latin. Dessa har sedan urminnes tider ”försökt” att prägla människan i det goda. Det goda som hunden/djuren helt naturligt har. De är inte besatta av högmod, girighet, vällust, frosseri eller lättja.

Att vi kanske kan tycka oss se avund och vrede hos hund ibland, beror mer på hundägarens okunskap än faktisk vrede och eller avund. Men visst små fragment av dessa kan uppstå.

Däremot är dygderna mer vanliga när vi ”tittar” på vår hund, hundar i grupp. Dygderna är nämligen det exemplariska för att få en grupp/flock att kunna samverka och må väl.

Kanske ännu en anledning att fundera över hur väl, vi ”lyssnar” till vår hund, flockindividen vi så gärna har hos oss men inte riktigt låter vara en del av flocken. Kan jag tycka.

Högmod- stolthet/superbia dess motsats är;
Ödmjukhet/humilitas

Girighet/avaritia dess motsats är;
Öppenhet/liberalis

Vällust- otukt/luxuria dess motsats är;
Dygd/virt

Avund/invidia dess motsats är;
Medmänsklighet/humanitas

Frosseri/gula dess motsats är;
Avhållsamhet/frenum

Vrede/ira dess motsats är;
Tålamod/patientia

Lättja/acedia dess motsats är;
Flit/industria