När man tänker i banorna att man lär hunden ett kommando, så är risken stor att man också agerar som att det är ett ”kommando”. I den bemärkelse ordet härstammar ifrån, nämligen militären. Där är kommando lika med tvång.

I militären är det av yttersta vikt att man omedelbart åtlyder ett kommando, dels för att det kan rädda individens liv och dels av krigsstrategiska skäl.

I det civila hundlivet är det få ord till hunden som handlar om behov av livsavgörande lydnad. Inom tävlingsvärlden dör ju ingen om inte hunden skulle lyda direkt/perfekt. Matte husse är de som inte uppnår den poäng som önskats.

För hundens välfärd i det dagliga livet räcker det faktiskt med att den kan/alltid åtlyder ett ord. Vilket ord spelar inte så stor roll; Sitt, Ligg, Stanna/Stå eller Hit vilket som av orden är okey. Med fullständig lystring och lydnad vid något av dessa ord, kan man förhindra fortsatt färd mot eventuell fara. Så som att hunden är på väg ut i gatan och eller mot annan fara.

Varför hunderiet fastnat för kommando ord vid lydnadsträning kan jag i sig förstå. Det har bara gått av farten, från att BK var en ren militärklubb till dagens hundintresserades tävlingsklubb. Men varför behålla detta otrevliga tonläge och tankesätt, vid inlärning. Varför tänka i banorna kommando?

Tänk på ordet Hit som ett kommando och
tänk på ordet Hit som ett kontakt ord.
Någon skillnad? Visst en himmelsk skillnad, eller hur?.

Att vara i kontakt med någon, innebär att båda parter deltar i kommunikationen och alltså upprätthålls den. Att vara i kontakt gör att inlärning i princip, bara tas emot/blir till, eftersom individen är öppen och därmed mottaglig/intresserad.

Att bli kommenderad ger ingen delaktighet i kommunikationen för det är inte fråga om någon kommunikation. Vissa individer blir rädda, osäkra andra agerar ”olydigt”/trilskas, några kan rent av fly undan, vid kommando ordens utdelning. Och vad de flesta hundar gör som blir kommenderade är att de visar aggressionsdämpande signaler.

När man är påverkad av stress, agerar man i första hand med att visa lugnande/aggressionsdämpande signaler, till den som kommenderar en. Och då är inte kanalen för inlärning av det avsedda kommandoordet öppen. Det vill säga att sinnet är öppet för att skydda sig själv från rädslan/stressen/obehaget som individen känner vid utdelningen av kommando. Och inlärningen tar längre tid och eller hamnar ihop med minnet av obehag.

Titta på dig själv i spegeln och säg Hit som en tänkt kommendering. Du får strängrynka mellan ögonen, du blir anspänd både i ansiktsmimiken liksom kring axlar och nacke. Du får stirrande blick, korta mungipor, och en kort snärtighet infinner sig i ordet Hit.

Gör om samma övning framför spegeln och tänk nu att du har kontakt med din hund och säg Hit. Ser du skillnaden, nu är du mjuk i axlar, nacke, mungiporna är långa, rösten mindre spänd och ordet Hit låter piggare.

Lägg därtill, att hur gärna vi än vill så måste vi anse oss slagna med hästlängder, vad gäller förmåga att avläsa kropps språk. Vi har inte en chans mot hunden. Hunden som är helt beroende av att kunna avläsa kroppsspråk för att ha kontakt med sin flock och sina möten. De läser kroppsspråk lika automatiskt som vi läser en löpsedelns text .

Sluta kommendera, börja ha kontakt med er hund istället. Och ni får med automatik ett mycket trevligare och bättre förhållande med hunden. Dessutom kommer det att uppfattas som att ni har en lydig hund, vilket faktiskt blir resultatet av en samvaro med ömsesidig kontakt.