Det har hänt att människor jag mött ute och eller som ringer mig för råd säger, då när jag skickar dem till min swish för betalning, – betala? Men jag har ju bara en fråga! Jaha då frågar jag någon annan…

Vid möten människor emellan, är det inte ovanligt att samtalet snart glider in på varandras yrkesbana. Och eftersom mitt yrke är hundpsykolog, så får jag vid olika tillfällen tala omkring och förklara vad detta mitt yrke är. Vad jag gör, hur jag gör.
– Ligger hunden på slafen och berättar om sina problem då, kommer från den lite lustige och eller den helt överrumplade – va kan hundar behöva en psykolog?Man undrar på olika vis över att ett sådant ”yrke” finns.

Är där någon speciell kunskap som finns/behövs om hundar?
Hundar kan ju alla människor någonting om, tycks många tycka och kan rynka lite på näsan, kring tanken, åt mitt ”yrke”. Som om jag stal någonting ifrån dem, då de hör att jag är hundpsykolog. En märklig händelse, som inte sker så sällan, faktiskt.

Nej, det är inte så många som har kunskap om hundar enligt mig. Men tycka kring, ja det gör många människor, ohälsosamt (för hunden) och många människor tycker att de kan/vet om hundar.

Och eftersom hund anses som en så ”vardaglig” företeelse, så är det heller ingen djupare tanke, kring att kunskapen faktiskt inte kommer ihop med köpet av en valp. Låt vara att man precis som med barn, lär sig alltefter vägs. Men att man med en hund borde likt med ett barn ha faktisk förhandskunskap, nja därom råder ingen större enighet, tyvärr.

Nu förtiden vet en hel del att yrket finns, fast de inte riktigt förstår vad det innebär, de flesta av dem. Och det som många, många inte tänker på när man talar om hund, hundägare eller inte, är att de ofta avslöjar sig själva. Och sitt förhållande till hundar genom sitt kroppsspråk och eller betoning av olika kommentarer, i samtalet.

Hundsamtal leder inte så sällan, till;
– ett leende.
– att hund, förvånansvärt ofta, förknippas med lydnad.
– ett rynkande på näsan.
– ett snett leende och – Jag är allergisk (påstående)
– en hagelskur av frågor.
– en stramhet, där de liksom ser ut som man tänker, på tiden i lumpen.
– en historia om ”varma minnen” eller minnesberättelse om ”fasa”.
– total ignorans, liksom som om det inte fanns hundar. Man antar liksom, en av ”hundens favoritföreteelser”, selektiv hörsel. Sa någon Hund, usch vad ointressant säger minen, om ni förstår vad jag menar.

Oavsett vad man tycker, minns och känner, så är man ju alltid två om ett möte, en kommunikation. Oavsett om den ena parten i kommunikationen har/får rätten att bli mottagen eller ej. Det sker alltid någon form av respons från möte med hund/ar. Och det är denna respons som bland annat, är så otroligt givande, fascinerande och lärorik.

Hundar ”talar” nästan jämt så att det uppstår gemenskap. Ibland om att gemenskap inte kan uppstå, oftast om att gemenskap kan uppstå och ibland om att gemenskapen kan pågå, för en stund.

Så efter detta lilla utlägg i veckans blogg, som jag hoppas de flesta finner roande, påminnande och eller förvånande. Så önskar jag att fler förstår,att vad det gäller att få kunskap om hund och frågor däromkring besvarade, så är den kunskapen värd att betala för, så att jag kan fortsätta att verka i mitt yrke och vara er behjälpliga.

För visst är det som citatet säger. Det är skillnad på att veta och att kunna, att hantera sin kunskap och att utveckla den och inte minst att få förmedlat den, så att den sprider sig.

”Kvalité är ingen slump”
Citat av Kent Andersson