Öppenhet

Öppenhet

Inför öppen ridå, är de flesta hundägare som jag spontant möter/passerar, relativt vänliga vid sin hund. Fast visst händer det att man möter motsatsen också, tyvärr. Oftast försöker jag inleda en dialog på vänlig basis, om jag nu kan hålla mig från att visa min irritation, avsky och ilska över övergrepp mot djur/hundar. Ibland når jag fram och kan faktiskt hjälpa med mitt samtal, det har jag lyckats med flera gånger, där mitt i skogen, på gatan, i parken.

En gång då jag var ung flicka mötte jag en man som vevade runt med sin tax i kopplet, så att taxen fick en luftfärd. Skälet, var troligen att hunden irriterade med sin olydnad. En olydnad som helt troligt inte alls var olydnad, om nu det begreppet finns i hundars värld överhuvudtaget.

Fel sätt att lära, läsa, informera och förstå sin hund brukar vara skälet till att hunden inte gör som man förväntar. Och alltså ligger felet nästan alltid hos oss, hundägare.

Jag var fjorton år, otroligt impulsiv och rättvise kännande, främst mot djur. Jag sprang över gatan, direkt fram till mannen och gav honom en örfil. Ni skulle ha sett hans min, helt obetalbar. Jag sa även ett par väl valda ord. Minns inte att jag någonsin såg mannen igen, men förhoppningsvis fick taxen färre luftfärder, efter mitt påhopp.

Även om det var i impulsivaste laget, så var det en reaktion. Istället för vad man oftast bevittnar. Det är mest bara jag som agerar de gånger jag möter/ser övergrepp. Och då är jag ju inte den ende människan i närheten, fler kunde ha reagerat. Visst händer även det, men för sällan. Men vad kan man vänta när inte ens folk hjälper folk i nöd. Men som sagt jag var fjorton år, älskade hundar och hatade övergrepp.

 

Stäng meny