Så länge jag minns har jag hört sägas att det bästa för hundar är att de får bo på landet, framför att de bor i en stad. Och då indikerar – bo i en stad – att hunden bor i lägenhet och att det skulle vara för trångt? Eller kanske indikerar uttalandet att det är för mycket ljud, puls och händelser i en stad mot hur det är på landet. För att det skulle va lämpligt för hundar, att bo i en stad?
Min erfarenhet säger mig oftast tvärtom.
Lägenhetsboende hundar kommer ut flera gånger varje dag ihop med matte husse. Då träffar de olika individer, både bekanta hundar och människor, så väl som att nya möten oftast också sker. Stadshunden har också ofta flera olika promenadstråk som den kommer till och därmed får den ofta nya impulser.
Hunden som bor på landet, har i regel glädjen av att kunna gå omkring som den själv vill på tomten/hemman. Vilken kan vara en betydande stor yta, som är hundens revir. Dock är det inget liv hunden önskar, att kunna strosa omkring själv, jämnt. Tyvärr finns det också alldeles för många hundar som bor på landet som inte alls har friheten att strosa omkring, på ett stort område. Alldeles för många hundar på landet lever en stor del av sitt liv, i hundgård/hundlina.
Dessutom är många av dem anskaffade som – vakthundar -. Med det menas att hunden skall ge skall då någon kommer in på området och eller hindra att någon obehörig kan komma in på området. Som om det livet vore tillräckligt för hundens välmåga.
Dessutom, är det ju i regel ganska få besök/intrång på landet. Så att vakttjänsten i sig skulle utgöra full sysselsättning hela dagen för en hund. Och av det skälet skulle det vara legitimt/tillräckligt för en hunds liv att vara vakthund, på landet.
Mer sällsynt är det att hunden som bor på landet har ett rikt socialt liv, där den dagligen får långa promenader ihop med sin matte husse. Mer sällan är också att hunden som bor på landet överhuvudtaget får komma med till nya plaster. Och därmed får den inte den stimulans och utveckling som det ger. Sällan tass särskild hänsyn till hunden som bor på landet – den bor ju på landet vad mer kan man begära, öppen dörr till toa always – verkar resonemanget gå.
Känslan jag har av varför man många gånger har hund när man bor på landet, är närmst en lika stor självklarhet, som att man har naturen inpå knuten.
Den hund som har det bästa livet, är den hund som lever nära och med sin flock. Och att man som hund har någon form av flockgemensamt arbete, under trygga och vänliga former. Att det dagligen tas särskild hänsyn till hunden som individ och att den är väl omvårdad, såväl fysiskt som mentalt. Om man ovanpå det bor på landet. Ja då är det bingo.
