Volym och känsla

Volym och känsla

Vår röst är ett fantastiskt instrument vilken kan frambringa de mest ljusa/skira toner, till mörka/dova toner. Den är unik och personlig och den uttrycker våra känslor, genom att frambringa från obetydligt fina, till små, små och eller större nyanser av både ljudvolym och eller känsloinformation.

Genom medvetenhet om vår röst, kan vi manipulera, engagera och entusiasmera, det öra som hör den.

Är man sångare, är man mer eller mindre skolad i hur man varierar sin röst. Dels för att få fram rätt ton och dels för att göra det med minsta möjliga energiförbrukning, så att man ”skolar” sin röst och inte skadar den. Ansträngning vid tal/sång, får oftast en negativ känsloklang. Och budskapet är då ”färgat” även om sången/talet handlar om något vackert/fint/vänligt.

Det stora flertalet av hundägare verkar inte vara medvetna om sin egen resurs, för att nå fram till lystring via ”klokt” användande av sin röst.

Hundar generellt har en utmärkt hörsel, långt utöver hur vår hörsel är beskaffad, för att fång upp ljud/höra. Dessutom är hund som alla andra djur mångt mycket mer lyssnande och sensitiva för ljudets/röstens innehållande känslobudskap, än de flesta människor tycks notera. Vi är mer fokuserade av ordens betydelse, än hur de sägs/kläs in.

Visst är ordens betydelse av största betydelse, men inte då man talar med en hund. Som bekant kan inte hundar vårt verbala språk. De bryr sig inte om ifall man säger jag hatar dig eller jag älskar dig. De hör på röstens inklädning av vårt ord och lär sig genom återkommande kopplingar till vad vi menar, att detta uttryck betyder för dom/för dialogen.

Alltså kan man lära en hund att ”Kalle Anka” kommer att betyda för hunden, att nu skall vi ut och gå. Medan ”Musse Pigg” kan komma att betyda att den får stanna hemma.

Nu vore det ju, för vår egen skull dumt att lära in ”Kalle Anka” för meningen med att nu ”skall vi gå ut”. Eftersom ”skall vi gå ut”, är precis vad vi menar. Orden betyder för oss det vi ämnar göra/det vi känner. Vi har sammankopplat vår känsla med våra ord.

Om vi tänker lite mer kring detta då vi talar med hunden, så kommer vi att få en mycket mer lyhörd hund. På så vis att vi kan vara medvetna om röstens påverkan på hunden och därmed anpassa den till vad vi vill.

Höga plötsliga toner är naturligt toner man är vaksam inför och flyktbeteendet gör sig berett. Lägre volymintensitet ger oftast en uppmärksamhet/avvaktan medan låga toner, ofta skapar intresse nyfikenhet och ibland lugn/harmoni.

Man kan ju som individ har lärt sig tvärtom kring ljud, så klart. Om någon händelse utlöst denna minnesbild, men generellt kan väl sägas att ovan exempel är rätt för de flesta av oss, som har öron och hör med dem.

Sluta därför att skrik och gapa på hunden, som gör något som oroar och eller irriterar er. Det leder till flyktberedskap och därmed är man inte på ”talande tass” med hunden, utan skrämmer den och eller ökar på eventuella pågående jakten och dess fart.

När det är allvar är det viktigt att individen hör upp/lyssnar, varför låg vänlig och konsekvent röst bör användas vi tillrättavisning. Ljus, hög röst används vid påhejning och eller beröm. Då gör det inte så mycket om hunden exempelvis vid hit-inkallningen ökar farten ytterligare.

Känslor kan skapa förståelse och gemenskap men förstå att olika arter reagerar annorlunda än vi människor gör, för olika typer av våra känslouttryck. Med den anpassningen, kan du leda din hund tryggt genom ert gemensamma liv och viska fram samtalet.

Stäng meny