Vad är det för skillnad på mina kontra min hunds känsloupplevelser?
Vi är båda däggdjur som har välutrustad kropp och nervsystem som förmår känna, höra och se signaler från oss själv och omgivningen. Vi är utrustade med Reptilhjärnan som kontrollerar musklerna, balans, och autonoma funktioner så som hjärta, lungor, mage och lever – man brukar säga att reptilhjärnan styr oss vid stor fara och stark stress då vi är beredda för antingen flykt eller försvar.
Vi har båda Storhjärnan som bearbetar information och styr handlingar.
Vi har också det Limbiska systemet som är ett system av nervceller vilka utgör ett överordnat centrum för utvärdering av signaler och kallas ofta känslohjärnan, här styrs bland andra känslorna för individens överlevnadsförmåga och släktets fortbestånd.
Limbiska systemet har en mycket viktig roll när det gäller minnet och inlärning då hela ens beteende i grund och botten baserar sig på att stimulera sådant som ger känslor av välbehag och undvika sådant som ger känslor av obehag.
Luktsinnet är direkt kopplat till det limbiska systemet – till skillnad från andra sinnesorgan – detta informerar att luktsinnet är extra betydelsefullt.
När storhjärnan och limbiska systemet samarbetar har individen ett känslo- och tankeliv. Att kunna följa med blicken är ett tecken på att en varelse har en uppfattning om sig själv i relation till omgivningen. Det visar att de har en social kompetens och en grundläggande form av medvetande.
Att ”ha en inre värld” innebär att ha förmågan att föreställa sig ett objekt även när det inte är där, när det inte syns eller hörs – att ha kännedom om andra är nödvändigt för att kunna identifiera sig själv, denna förmåga har däggdjur. De olika däggdjurs arterna är anpassade för olika miljöer – det är svaret på inledningsfrågan. Detta är något vi människor är skyldiga att förhålla oss till mot vår hund – mot djur.
Hundägare som inte inser att deras hund är lika sensibel och påverkad av den miljö den lever i som vi människor är bör ta sig en djup funderare när de tycker att hunden är ett problem…
Hunden är inte anpassad att leva med människan i hennes urbana, ytafixerade miljö – den är skapt för samverkan och den är kompetent att verka med oss i vår miljö men på sitt sätt – det är vi skyldiga att ge den möjlighet till.
Jag undrar hur många av Sveriges dryga en miljon hundar som behandlas som en kompetent, kännande individ?
